Ung hustru sparkar sig fri
Britten Wash Westmorelands film Colette är ett lätthanterligt snitt ur ett franskt författarliv som gjorts till en trevlig och rapp historia om frigörelse – lätt fången, lätt förgången.
BIOGRAFISKT DRAMA
Colette
HHIII Regi: Wash Westmoreland. Manus: Wash Westmoreland, Richard Glatzer, Rebecca Lenkiewicz. Skådespelare: Keira Knightley, Dominic West.
1893 kommer den 20-åriga Sidonie Gabrielle Colette (Keira Knightley) till Paris, nygift hustru till den 15 år äldre musikkritikern och journalisten Henri Gauthier-Villars (Dominic West), känd under pseudonymen ”Willy” och författare till bästsäljande halvdana romaner, av vilka en del skrivits av illa betalda underleverantörer. Han har förfört – eller med vår tids mått kanske förgripit sig på – den unga Gabrielle redan långt tidigare när han besökt henne hemma hos familjen i byn Saint-Sauver-en-Puisaye i Burgund.
Väl i Paris får den unga frun insyn i makens affärer, de expansiva erotiska liksom de trassliga ekonomiska. Hon underhåller honom med saftiga historier om livet på landet och om flickskolans kärlekskranka små väninnor. Han tycker det låter så pass spännande att när det blir kassakris låser han in Gabrielle och befaller henne att skriva ner alltsammans för publicering i hans namn. Han snuskar till texten litet för att få den rätta depraverade effekten, och plötsligt har ”Willys” romaner Claudine i skolan, Claudine i Paris, Claudine som gift etcetera blivit en pyramidal succé. Hon och han delar på en älskarinna, sen skaffar hon en egen. Tyvärr hanterar Willy inte sin litterära tacksamhetsskuld till sin hustru särskilt väl, så hon tröttnar på alltsammans, blir varietéartist, tar ut skilsmässa, vinner processen om rättigheterna till Claudine-böckerna, och går vidare i livet för att bli Colette, en av Frankrikes mest berömda och produktiva 1900-talsförfattare.
Ungefär så här gick det till i verkligheten, och det trevliga med Wash Westmorelands och Richard Glazers manus är att de ger Willy-figuren en viss sympatisk ambivalens, en rörande blandning av buffligt utnyttjande och verklig känsla för sin unga hustru. Han är en tjockmagad gubbe vars kropp till slut inte orkar tro på de sexuella rättigheter över unga kvinnokroppar som tidens sed självklart tillskriver den. Dominic West gör en man som är jobbig, uppfylld av sig själv, äcklig ibland – men inte bara det. En man som med alla skavanker nog är möjlig att älska och begära, vilket den unga bruden någon gång gjort. Hans potens blir allt mera beroende av iscensättningar av de skolflicksfantasier han och hon en gång skrivit ihop, hon tycker det är löjligt, alltsammans är mera rörande och melankoliskt än upprörande. Så sparkar hon sig fri, filmen tar slut, eftertexterna berättar valda fakta om hennes vidare liv och litterära framgångar.
Det är inget direkt fel på Knightley i rollen, men det är inget som känns riktigt rätt heller. Kanske är det för att hon är så snygg och mager – alla foton jag sett av Colette tyder på att hon i verkligheten inte var bildskön och slank, utan snarare karismatisk och försedd med hull och muskler. Hade vi fått följa henne lite längre hade vi också ställts inför mycket mera svårsmälta saker än hennes bisexualitet och självständighet.
Nu blir filmen bara ett litet snitt ur ett långt författarliv som gjorts till en trevlig och rapp historia om frigörelse – lätt fången, lätt förgången. Men kan den väcka intresse för Colettes författarskap hos nya läsare så är det alldeles utmärkt.