Mera och värre om Colette
”Bokens Claudine är ännu ett oskyldigt elakt barn på 17 år, på god väg att bli en inte särskilt snäll och på inga sätt oskyldig kvinna och därvid lik Colette.”
Colette är en lysande författare som i sin fiktion gör just det en författare skall göra, prövar och undersöker det skandalösa i våra impulser och önskningar. Men hon är också en dålig mänsklig förebild.
Jag var 14 år gammal när jag läste min första roman av Colette – det råkade vara Claudine i Paris, i su- verän svensk översättning av Ebba Hellbom. Mitt exemplar är bokstavligen sönderläst, jag läste romanen om och om igen som jag på den tiden gjorde med mina favoritböcker, och när jag nu efter tiotals år öppnar den igen är det en hemkomst. På pärmen står ”Willy och Colette” som författare, och det kvittar egentligen vem som skrivit vad i den, de tycks ha jobbat bra ihop.
Vilken charm, vilken vighet i gestaltningen, vilken sensuell närvarokänsla i den unga Claudines liv som nykomling i Paris, instängd i en mörk lägenhet med sin pappa blötdjursforskaren och sin gamla amma Mélie som går omkring med brösten i händerna. Claudine leker med sin katt Fanchette och umgås med sitt jämnåriga kusinbarn Marcel, en stygg och vacker gosse som odlar en opassande vänskap med en manlig kamrat. Sen träffar hon sin döda kusins änkling, Marcels pappa Renaud – knappast var det Willy som skrev de ömsint lystna beskrivningarna av denna man som i mina unga läsarögon faktiskt tedde sig ganska underbar, en ung gammal man som Claudine genast blir förälskad i. Absolut ingen äcklig gubbe. Och om det var Willy som skrev de heta scenerna mellan Claudine och hennes väninnor – en klibbig blandning av klös och kyssar, det Freud skulle beskriva som barnets polymorfa perversitet, det planlöst ofokuserade begäret – så gjorde han det inte dåligt. Och vem av dem, Willy eller Colette, kan ha kommit på att beskriva övermogna bananer som ”Helga lekamen i sammetsbyxor”? Helt säkert hon, smask.
Bokens Claudine är ännu ett oskyldigt elakt barn på 17 år, på god väg att bli en inte särskilt snäll och på inga sätt oskyldig kvinna och därvid lik Colette. Den senare hyste en programmatisk beundran för det amoraliska barnet, och var aldrig bra på att formulera empati. Hennes formuleringskonst låg närmare det sinnliga än det etiskt komplicerade.
Colettes amerikanska levnadstecknare Judith Thurman förefaller inte att känna någon stor värme för sin huvudperson i den över 500-sidiga Secrets of the Flesh. A Life of Colette, en mycket njutbar och välskriven biografi. På tal om hennes antisemitism och sätt att beskriva en av sina judiska vänner och välgörare i Claudine i Paris konstaterar Thurman strängt, i en ordslinga som slutar i ett piskrapp: ”(…) hon skulle aldrig komma att erkänna att hon vare sig omfattade eller hade brutit mot en civiliserad princip: att bjuda tarvligheten motstånd. Vi kan inte bortse från Colettes självgodhet, inte bara i politiska frågor utan i fråga om de mera grundläggande formerna av moralisk mognad, eftersom den inte skulle komma att förändras med tiden.”
Läs det som att Colette i vissa avseenden aldrig växte ur sin självförhärligande och hedonistiska nedrighet. Hon är en lysande författare som i sin fiktion gör just det en författare skall göra, prövar och undersöker det skandalösa i våra impulser och önskningar. Men hon är också en dålig mänsklig förebild, och en mera sanningsenlig film om hennes liv skulle vara tvungen att ta itu med sådant som inte kan kokas ihop till den snygga emancipationshistoria Westmoreland serverar oss. När Colette var 50 år gammal – fet men ”muskulös, med venusiska bröst och en diskuskastares biceps”, skriver Thurman – förförde hon sin 16-åriga styvson Bertrand de Jouvenel och inledde ett långt förhållande med honom. I dag skulle vi kalla det ett övergrepp och det får man ingen snygg feministisk knorr på hur man än knåpar.