Finland borde bereda Julian Assange en trygg fristad

WIKILEAKS Professorn i världspolitik vid Helsingfors universitet, Heikki Patomäki, har i uusisuomi.fi (28.11) upprepat sin åsikt från 2011 att Finland borde ge Wikileaksgrundaren Julian Assange asyl.

Den allmänna utgångspunkten för Patomäkis argumentation är offentlighetsprincipen, även kallad informationsfriheten: att alla (åtminstone i Norden och i många andra länder) enligt grundlagen har rätt att ta del av offentliga handlingar och att närvara vid domstolsförhandlingar och beslutande politiska sammanträden.

Under senhösten 2018 har Assanges situation som politisk flykting på Ecuadors ambassad i London förvärrats. I enlighet med Ecuadors nya USA-orienterade utrikespolitik under president Lenín Moreno har Assanges kommunikationer med yttervärlden skurits av. Vidare läckte en åklagare i USA nyligen ut information som bevisar att Assange står anklagad för brott i det landet (jämför HBL 16.11), något som han själv länge har hävdat. men som världen först nu har fått officiellt bekräftat.

Jag håller med Patomäki om att Finland borde bereda Assange en trygg fristad i Finland. Men jag tolkar hans nya inlägg mer som en solidaritetsyttring än som ett genomförbart krav. Utrikesminister Timo Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd. Och hur skulle Assange undvika att bli gripen av de brittiska myndigheterna ifall han försökte ta sig till Finland, vilket enligt lagen är ett villkor för att ansöka om asyl här? Är det ens klart att Assange skulle vilja fly till Finland? När Edward Snowden behövde dra sig undan Förenta staternas dömande makt hjälpte Wikileaks honom att resa till Moskva.

Hur paradoxalt är det inte om det enda land som kan erbjuda asyl åt västliga visselblåsare och försvarare av yttrandefriheten är Ryssland, ett land som inte precis är berömt för sin press- och informationsfrihet och som därför knappast heller vore en trygg plats för Wikileaks ledare. Tänk bara på Spy Files Russia, Wikileaks avslöjanden i september 2017 om ryska övervakningsfirmor (se https://wikileaks.org/spyfiles/russia/).

Jag förenar mig med Patomäki i hans etisk-politiska ståndpunkt: det gäller att modigt försvara Assanges mänskliga rättigheter och Wikileaks verksamhet för öppenhet, demokrati och rättvisa! Men vad kan man göra? Även om våra politiker varken tycks vilja eller våga visa solidaritet med Assange och Wikileaks finns det åtminstone två andra i sammanhanget mycket viktiga yrkesgrupper att vädja till.

För det första: journalisterna. Glöm inte vilka tjänster Wikileaks har gjort och gör världspressen och -offentligheten! Lyft upp Assanges mänskliga rättigheter och förklara varför denna förföljda politiska flykting bör ges en

Utrikesminister Timo Soini kommer – underbara tanke! – nog inte att hälsa Assange välkommen hit för att leva under vår republiks beskydd.

human behandling!

För det andra: bibliotekarierna. Därför att yttrande-, press- och informationsfriheten förutsätter ett externt, socialt minne i form av dokument, dikt och berättelser. Våra moderna fri- och rättigheter står och faller ytterst med det moderna allmänna biblioteket, som i princip ska samla, strukturera, presentera och bevara all för samhället nödvändig information samt värna om läskunnigheten och de språkliga färdigheter som behövs i kampen mot orättvisor, maktmissbruk och krig. Biblioteket är grundbulten i vad filosofen Jürgen Habermas kallade ”offentlighetens struktur”.

Därför bör bibliotekarierna kontinuerligt införliva Wikileaks väldiga dokumentbibliotek (och övriga sådana politiskt vitala dokument!) med sina samlingar och se till att de alltid är tillgängliga för medborgarna. Internet, sådant det är i dag, garanterar nämligen inte någon bestående informationsfrihet.

Minns att i december 2010, efter att Wikileaks försett världspressen med mängder av information om krigen i Afghanistan och Irak, inklusive videon Collateral Murder, och massvis med amerikanska diplomatbrev stängde det privata företaget Amazon helt sonika av Wikileaks internetdomän, varefter Wikileaks så att säga som sådant råkade i flyktingläge samtidigt som politiker i USA och Kanada – en del bokstavligen – krävde Assanges huvud på ett fat.

Utrymmesbrist eller bristfällig informationsteknik är inte någon ursäkt. Alla digitala Wiki-läckor får plats i Ode, huvudstadens nya huvudbibliotek. Bara viljan finns.