Brev från Brexitland
Nu har jag har varit här i snart en månad. Det är konstigt för det talas bara om brexit, men ändå vill ingen prata om brexit. När jag frågar mina bekanta vad de tycker, får de som vill stanna i EU något vilt i blicken, medan de som röstade för utträde ser slitna ut.
”Kanske det trots allt hade varit bättre för landet om andra sidan vunnit”, säger min värd, en hängiven EU-motståndare. ”För det som sker nu är det värsta av båda världar.”
Ingen tror att det avtal premiärminister Theresa May gjort med EU godkänns på tisdag. Ingen vet vad som händer om det inte godkänns.
Galluparna visar att de flesta britter bara önskar att det hela skulle vara över. Då borde man dock först klura ut vad ”det hela” går ut på.
The Guardian försöker summera alternativen: May har en plan B, val utlyses, May avgår, May avsätts, regeringen avgår, folkomröstning utlyses... Jag ger upp halvvägs. Det verkar många andra också göra.
En vinterblek ljuspunkt är att många fortfarande orkar skoja om efternamnet. ”PMs darkest May”, säger The Sun i dag.
Jag gick på aftonsång i ett gammalt college i Oxford, med gossarnas röster stigande änglalikt mot valven. Bönen mindes som alltid att nämna drottningen. Dessutom bad prästen för ”våra ledare, i denna tid av utmaning och förändring”.
Bank of England presenterade nyligen de ekonomiska följderna av olika slags utträden ur EU. En helråddig brexit kunde se ekonomin krympa med upp till 8 procent. Mildare versioner skulle leda till minskning med 3 procent eller bara 1 procent. Vi blir fattigare, klagar vänstern. Hysteri, menar högern, experterna har fel igen.
Komikerna driver med hur britterna nu förväntas djärvt kasta sig ut i det okända. Landet är som känt besatt av säkerhetsinstruktioner. Akta dig så du inte halkar, står det i badrummet. Meddela genast om du ser något konstigt, ljuder det i kollektivtrafiken. See it, say it, sort it. Vad ska vi göra nu då, skämtas det: se det, ignorera det, hoppas på det bästa?
Brexit har liknats vid en skilsmässa, men i så fall gäller det en polyamorös familj. EU är den övergivna parten, som nu igen gläntat på hemdörren – kanske vi kan fortsätta, trots allt! Storbritanniens ledande partier är ytterligare två parter, som båda velar och tvekar. Kanske labour stöder en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, kanske inte. Kanske de konservativa avsätter sin egen ledare i denna nationens ödesstund, kanske inte.
BBC har inte ens lyckats få May och labourledaren Corbyn till en tv-studio inför tisdagen.
Hur kan de leda nationen, om de inte kan komma överens om en studiotid, undrar någon uppgivet.
Ingenstans hör jag någon framtidsvision som skulle få denna virriga skilsmässa, eller återförening, att verka värd mödan.
Enda gången jag sett någon lysa upp över en politisk nyhet var under upploppen i Paris. ”Inget gör den engelska själen lika gott som då det går illa för fransmännen”, myser min värd.