”Allt börjar i skidskolan”
Granibacken fyller 85 år i januari. Trots sin ynkliga fallhöjd på 48 meter är den hem för Finlands största alpina klubb, Grankulla IFK Alpine, och fortsätter att fostra junioråkare på nationell och internationell toppnivå. Att få dem att lyckas också i vu
Precis som hundratals andra barn lärde sig Mathilda Lassenius, 18, och Marlon Sjöberg, 21, att åka bana i Granibacken någon gång i början av 2000-talet. I år debuterade de i världscupen i Levi.
Det är inte första gången Grankulla IFK får stoltsera med landslagsåkare. Bland annat Jens Henttinen, Victor Malmström, Joonas Räsänen och Marcus Sandell har vuxit upp här. Chefstränare Jonne Ruoppa tror att framgångarna har med klubbens storlek att göra. I dagens läge har den omkring tusen medlemmar.
– Rent geografiskt ligger backen i Grankulla men det här är hela huvudstadsregionens klubb och det märks i antalet åkare. De kommer från Vanda, Sibbo, Helsingfors, Esbo och Grankulla.
Hans tränarkollega Alexandra Niiranen håller med om att storleken spelar roll. Eftersom medlemmarna är så många har klubben råd att anställa tränare och ordna träningsläger, vilket på lång sikt leder till framgång. Den här säsongen sysselsätter klubben 10 tränare och drygt 50 skidskollärare.
– Skidskolan är otroligt viktig för oss. Det är där barnen kommer i kontakt med grenen och lär sig stå på skidor, säger hon.
Tror på ljus framtid
Jonne Ruoppa tycker att den alpina skidåkningen i Finland just nu mår bra trots att de internationella framgångarna har lyst med sin frånvaro de senaste åren.
– Jag tycker att grenen mår bättre nu än för tjugo år sedan när Finland gjorde bra resultat på den absoluta toppen. Juniorerna klarar sig bra på bred front.
Enligt Ruoppa går allt i vågor. Hur många åkare som fortsätter in i vuxen ålder beror enligt honom på hur många andra åkare det finns i samma åldersklass.
– Recessioner kommer med jäm- na mellanrum men just nu finns det många riktigt bra åkare som är födda mellan 2003 och 2006, säger han.
Både Ruoppa och Niiranen har själva hållit på med grenen, Ruoppa tävlade fram tills han tog studenten vid skidgymnasiet i Kuusamo och Niiranen spenderade sin gymnasietid skidande i Norge. De vet att det måste kännas roligt att träna om man ska orka.
– Innan femton års ålder behöver man inte binda sig hundra procentigt till grenen eller träna jättehårt men man måste vänja sig vid helheten, säger Niiranen.
Sammanhållning och laganda viktigt
Trots att den egna klubben verkar må utmärkt säger Niiranen och Ruoppa att inställningen till ungas träning inte alltid är den bästa i Finland. Niiranen noterade en skillnad när hon tränade i Norge. Där sågs idrotten som en rolig och naturlig del av vardagen.
– I Norge skidar familjerna tillsammans för att det är roligt medan man i Finland fokuserar mer på att juniorerna ska träna och göra resultat, säger hon.
Ruoppa tycker att sammanhållningen i Grankulla IFK är god och många familjer deltar i verksamheten, men han håller med om att skidåkningen inte är en livsstil på samma sätt som i andra länder där grenen är populär.
– Det har med faciliteterna att göra. I Alperna och i Sverige och Norge är förutsättningarna bättre. I Grani är vintern kort.
För att öka mångfalden och hålla kvar det roliga är klubben noga med att ta hand om de åkare som inte vill bli bäst i världen.
– Det finns grupper där man förutom att åka bana lär sig att lära andra. Målet är att hålla kvar de här åkarna inom klubben som skidskollärare. På det här sättet får vi hela tiden nya lärare och verksamheten kan fortsätta, säger Ruoppa.
Enligt Ruoppa och Niiranen är en alltför hård träningskultur och brist på glädje det värsta giftet för unga idrottare inom alla grenar. Deras mål är att så många som möjligt ska vilja fortsätta in i vuxen ålder och det är alltid en triumf att se adepterna flytta till skidgymnasierna i norr eller utomlands.
– Det är klart att det känns bra när de tar nästa steg. För klubben är det viktigare än enskilda prestationer, säger Ruoppa.
Niiranen har ännu inte varit med om att skicka sina adepter till skidgymnasierna men ser fram emot att göra det snart. I hennes grupp för unga under 14 år finns många begåvade åkare.
– Mitt mål är att alla fortsätter, säger hon.
Åkarna vill också ha det roligt
Landslagsåkaren Jens Henttinen, 25, hör till dem som började sin karriär i Grankulla för nästan 20 år sedan. Han säger också att trivsel är
viktigt för att de unga alpinisterna ska fortsätta träna och kanske en dag bli bäst. Hans egen juniorkarriär var ingen dans på rosor.
– Som jag minns det pressades jag hårt och kämpade vidare med våld trots att det kändes motigt, säger han.
Enligt honom är det ofta föräldrarna som ställer höga krav.
– De vill att de bästa åker med de bästa, och de sämsta med de sämsta. De som inte är på toppen som väldigt unga faller bort och det påverkar mängden hobbyåkare.
Henttinen tycker inte att man måste vara jättebra i ung ålder för att ha en chans. Själv klarade han sig bra redan som 12-åring men det berodde på att han var 10 kilo tyngre och mycket längre än alla andra.
– De kroppsliga förutsättningarna jämnas ut först i 17–18-årsåldern. Man borde uppmuntra åkare att fortsätta åtminstone till dess. Någon kanske börjar klara sig bra och känner att gnistan tänds, säger han.
Tvingades växa upp i skidgymnasiet
Henttinen flyttade till Kuusamo när det var dags att börja gymnasiet och trots att det var hårt ser han tillbaka på den tiden med värme.
– Jag var rädd för att flytta eftersom jag hade hört att de äldre killarna är tuffa. Jag var orolig för att bli mobbad. Självklart fanns där en hierarki men det var gymnasietiden som gjorde mig till idrottare.
Enligt Henttinen är det svårt att leva som idrottare i Finland efter gymnasiet. Där ordnar någon annan så att träning, logistik och studier flyter på men efter det måste åkarna ta ansvar för allt. Många börjar dessutom jobba eller studera vid sidan om idrotten.
– Det är svårt att kombinera jobb och träning. I de stora alpländerna får idrottarna lön för att skida. Det är deras jobb.
Framför allt försvinner den tid som skulle behövas för återhämtning. Efter två träningar, skidservice, matlagning och studier eller jobb finns det inte många minuter kvar av ett dygn.
– Men det känns värt besväret varje gång jag åker till backen. Många ser på idrottarens karriär som en väg upp till toppen men det måste inte vara så. Om alla vinner finns det ingen tävling, säger han.