Fascinerande om osynliga regler och vardagskonventioner
Pilvi Takalas verk går att beskriva i några meningar, men de sjuder av intressanta frågeställningar om arbetsliv, oskrivna regler, normer och grupptryck. Det finns otaliga sätt att betrakta och analysera hennes verk, vilket innebär att de håller och att de klamrar sig fast i minnet.
På julaftonen 2015 började konstnären Pilvi Takala få meddelanden av en okänd person. Detta var inte direkt konstigt eftersom Helsingfors stad just då var full av plakat som gjorde reklam för Invisible Friend, ett konstverk av Takala som inbjöd människor att under två månader kommunicera med en anonym “vän” via sms. Efter att Invisible Friend tagit slut fortsatte den anonyma personen att skriva till Takala. Dagarna blev veckor, veckorna blev månader, månaderna blev år. Meddelandena fortsatte komma.
Hur handskas man med en sådan person, en stalker som enträget skickar meddelanden som är patetiska, elaka och sexuellt upphetsade om vartannat? Många kvinnor som råkat ut för liknande kan vittna om att det är en vidrig och stressande situation som är svår att ta sig ur. I det nya verket Admirer dokumenterar Takala processen hon gick igenom för att få slut på den extremt problematiska relationen som hon ofrivilligt befann sig i. Världspremiären för installationen sker på Kiasma, som fram tills februari hyser det fantastiska miniretrospektivet Andra Skiftet.
Under det dryga decenniet sedan sin utexaminering från Bildkonstakademin har Pilvi Takala raskt etablerat sig som en av vårt lands mest intressanta konstnärer. Hennes konst bygger ofta på performanser och aktioner, men slutprodukterna är videoverk som innehåller en stor mängd gediget bakgrundsarbete och skådespeleri. Det är så gott som alltid Takala själv som spelar huvudrollen, och hon försätter sig i så obe- kväma och obehagliga situationer att det får nackhåren att resa sig.
Förmåga att hålla masken
Takalas förmåga att hålla masken i outhärdliga situationer är fantastisk. Vissa av hennes filmer nuddar vid en komedigenre som går ut på att få publiken att vrida sig av olust; på engelska kallas den cringe comedy. Tankarna går till den kanadensiska komikern Nathan Fielders pokeransikte i den underliga kvasirealityn Nathan For You eller till Larry Davids alter egos plumpa uppförande i kultserien Curb Your Enthusiasm. Likt cringekomedins män får Takala ofta tittaren att vilja gömma ansiktet i en kudde, men till skillnad från Fielder och David går hon inte hårt åt sin omgivning, utan skapar underliga situationer genom att på ett knappt märkbart sätt bryta mot de osynliga regler som dirigerar vardagen. Hon uppför sig aldrig dåligt, bara fel på ett sätt som är svårt att definiera. Det är ångestframkallande och roligt på en och samma gång.
Nya Admirer är till skillnad från merparten av Takalas kända verk en installation som främst består av text. Det är också föga förvånande betydligt mer dystert än tidigare verk. Ett ljudspår av frenetiskt knapprande tangenter ackompanjerar meddelanden som växer fram på bildskärmar runt om i ett mörkt rumt. Citaten från den anonyma stalkern är ofta tung läsning och de tycks oändliga: meddelandena är så många att det inte går att hänga med utan man drunknar i chattkonversationerna. Det är en ypperlig illustration av dagens sätt att kommunicera på nätet som nästan helt konkurrerat ut skrivandet av brev. Chatten är en form av kommunikation som inte har något slut, utan som bara fortsätter och fortsätter.
Takalas övriga konst har lika samhälleligt relevanta undertoner. Hennes kanske mest berömda verk, The Trainee (2008) är en alldeles briljant dokumentation av hur konstnären driver kolleger till vansinne genom att bryta mot arbetsplatsens konventioner. Det är just ett sådant verk som bygger på en ganska enkel idé men som är genomfört med sån inlevelse att det blir en oförglömlig konstupplevelse.
Olustigt och underhållande
I nya The Stroker (2018), en av utställningens höjdpunkter, skapar Takala ett syskonverk till The Trainee som möjligen är ännu mer plågsam än sin föregångare. Trots att videon inte består av verklig dokumentation, utan av en iscensättning à la Anna Odells succéfilm Återträffen, är den olustig att titta på men samtidigt också otroligt underhållande.
Här återskapas trovärdigt Takalas erfarenheter på ett snofsigt delat kontor för trendiga entreprenörer i London, där hon arbetat som “Nina Nieminen”, grundare av det fiktiva företaget Personnel Touch som erbjuder “beröringstjänster”. I två veckor spankulerade Takala runt på kontoret, vänligt och försiktigt vidrörandes sina medmänniskor på ett knappt märkbart sätt. Snabbt spred sig kaos och skvaller bland medarbetarna som inte direkt kunde kalla “Nieminens” uppförande oacceptabelt men som ändå reagerade starkt på beröringskonsultens oortodoxa och påträngande uppförande.
Samtliga av Takalas verk går att beskriva i några meningar, men de sjuder av intressanta frågeställningar om arbetsliv, oskrivna regler, normer och grupptryck. Det finns otaliga sätt betrakta och analysera hennes verk, vilket innebär att de håller och att de klamrar sig fast i minnet. Olust kan i sin starkaste inkarnation vara en fysisk upplevelse, en sten i magen. Detta upplevs ofta framför Takalas konst, men samtidigt är också en intelligent och otvungen humor närvarande. Det är dessutom opretentiöst så det förslår, och alldeles äkta. I Takala har Finland en fantastiskt representant på den internationella konstscenen.
Hur handskas man med en sådan person, en stalker som enträget skickar meddelanden som är patetiska, elaka och sexuellt upphetsade om vartannat? Många kvinnor som råkat ut för liknande kan vittna om att det är en vidrig och stressande situation som är svår att ta sig ur.
Helen Korpak
Recensent