Om att avstå
Vi hade inbrott i vårt hem härom veckan. Mitt på ljusan dag hade någon tagit sig in i vårt hem och ställt till med en hel del oreda. Lådor var utdragna och tömda, skåpdörrar stod på vid gavel och på golv och sängar låg högar av kläder och saker tjuvarna letat igenom på sin jakt efter värdesaker.
Det tjuvarna tog med sig var tyvärr just det, saker som har ett värde för oss. Kanske inte så mycket i pengar, men desto mer i känslor och minnen. Här fanns ringen min man alltid bar när vi träffades och som han tappade bort en dag då vi åkte pulka i den stora slalombacken i Åbo. Men som jag som genom ett under hittade när vi åkte tillbaka och letade efter den. För oss ett tecken på att det nog var meningen att det skulle bli vi två.
Här fanns armbandet min pappa gav åt min mamma för länge sedan och som mamma gav vidare åt mig som en hälsning av pappa då han inte längre fanns. Min mormors smycke som hon i sin ungdom fått i gåva av min morfar, en person jag aldrig fick träffa då han gick bort så tidigt. Här fanns halsbandet mina kolleger gav mig då jag efter många fina gemensamma år skulle flytta bort och en hel del andra gåvor jag fått till dop, konfirmation och födelsedagar.
Jag försöker intala mig att minnen inte sitter i saker. Den glädje, kärlek och värme de här gåvorna har förmedlat då jag fått dem kan ingen ta ifrån mig, den finns kvar. Men ibland kan ett kärt föremål hjälpa till att locka fram minnet av en älskad person eller händelse som betytt mycket. Just nu ger förlusten mig en smärtsam känsla av tomhet. Det känns som om tjuven inte bara tagit saker utan också givit sig på mig och de personer som med omtanke och kärlek funderat ut de gåvor hen nu så vårdslöst slängt ner i sina väskor.
Men kanske händelsen vill säga mig något. Kanske att livet också består av förluster och att man måste lära sig att avstå. I min vardag umgås jag dagligen med personer som på grund av krig och elände i sina hemländer har tvingats avstå långt mycket mer än det lilla som nu drabbat oss. Ändå låter de inte sin sorg förmörka vardagen utan orkar vara glada och se framåt.
Jag har det nog mycket bra, trots allt.