Att tiga kan också vara guld

”Känslor finns alltid med då det vankas idrott. Spelar ingen roll om du själv utövar någon ädel gren eller tittar på.”

liverpool var bra, betydligt bättre än Napoli, och förtjänade sitt avancemang. För fem år sedan, med Simon Mignolet mellan stolparna, hade det hela sannolikt slutat illa på stopptid. Till Liverpoolanhängarnas lycka sitter Mignolet numera på bänken, för det mesta med någon konstig dryck i handen, och målet vaktas av superba Alisson Becker.

Ett ganska tröttsamt resonemang inom toppfotbollen är numera om en spelare är värd sitt pris eller lön. Ingen mänsklig varelse är väl i sig värd de hutlösa summor som betalas ut men i ett tidevarv där snudd på ingen storklubb drivs som ett vettigt företag spelar det väl egentligen ingen större roll. Storklubbarna har råd att sätta 60 miljoner euro på en flopp. Till Liverpools lycka hör Alisson inte till det släktet. Brassen är grym.

Napoli har gjort en bra höst men på Anfield tog soppan slut i tanken. Carlo Ancelotti dras med samma problem som företrädaren Maurizio Sarri gjorde. Napolis startelva är fantastisk men bredden i truppen saknas i viss mån. Då stjärnor som Lorenzo Insigne matchas stenhårt är det inte så märkligt om nivån på insatserna ibland varierar något.

Kanske att Ancelotti borde ha låtit Insgine och Marek Hamsik vila mot Frosinone senast? Juventus kan laget ändå inte matcha i serie A men andra plats är vikt för Ancelottis mannar i vilket fall som helst. I värsta fall var det ett väldigt dyrköpt misstag för spel i Europa League smäller ungefär lika högt som en fryspizza gör om du blivit nekad inträde till Sorbillo i Neapel eller varför inte till Via Tribunali i Helsingfors. Har du tur smakar det trä. Har du otur känner du plastsmaken.

Känslor finns alltid med då det vankas idrott. Spelar ingen roll om du själv utövar någon ädel gren eller tittar på. Någonting händer inom dig då adrenalinnivån stiger, hjärtklappningarna kommer och benen ibland börjar darra. Det gäller utövare, tränare, funktionärer, styrelsemedlemmar, fans och referenter.

Tuomas Virkkunen hör kunskapsmässigt till en av Finlands bästa fotbollsröster. Alltid påläst, alltid med det senaste skvallret och alltid engagerad. Kanske lite för engagerad. ”Belöningsresan” till Anfield blev tydligen för mycket för jag var knappast den enda i Fotbollsfinland som tyckte det var lite skönt då förbindelsen till Merseyside bröts för en stund och en lugn röst från Helsingforsstudion tog över.

Det blev helt enkelt för mycket av det goda. Ett radioreferat i världsklass, ett tv-referat av medioker klass. En av de svåraste och viktigaste sakerna i ett tv-referat är att minnas den gyllene regeln om att tiga är guld. Åtminstone ibland. Alla behöver vila upp öron och känslospröt då och då. Med Virkkunen befinner du dig hela tiden i den yttersta filen på Autobahn samtidigt som du drömmer dig till en sandväg på vischan. Det är sprint över 10 000 meter som gäller i stället för att invänta lämpliga lägen att attackera eller spurta. Det är rave då du egentligen skulle vilja vara hemma och gå igenom dina frimärken.

Jag vet att många gillar Virkkunen och jag förstår dem. Kunskapsmässigt är det få som slår honom. Och han skulle kunna hålla världsklass om han förstod att nyansera sig lite. Har du gasen i botten och sexans växel i hela vägen går motorn till slut sönder. Framför allt skulle det gälla att minnas att bilden säger rätt mycket. Det allra mesta faktiskt.

Många, på tok för många, referenter i vårt avlånga land är produkter av den trend som främst Antero Mertaranta och i viss mån Matti Kyllönen skapade. Det ska pratas hela tiden, eller helst skrikas. I radio är det bra, i tv är tystnad minst lika viktigt som ord. Lyckligtvis finns det också rätt många blåvita röster, både på svenska och finska, som alltjämt förstår att man inte behöver hetsa upp sig över ett inkast.

Virkkunen kunde vara briljant. Nu drunknar hans briljans i en tsunami av ord.