Rättsskyddet för funktionshindrade lika dåligt som i en bananrepublik

OMSORG Terry Grahn aktualiserar många och skräckinjagande försummelser (HBL 10.12) inom omsorgssektorn som gäller försvarslösa och hjälplösa vårdbehövande. Det har avgetts flera rapporter inom olika vårdgrenar som på det mest ruskiga sätt beskrivit hur illa det ligger till. Det finns brister i lagstiftningen, men inte ens de lagförpliktelser som gäller uppfylls av kommunerna.

Som Grahn redogör fungerar rättsskyddet mycket klent och övervakande lagmyndigheter som Regionförvaltningsverken har alltför svaga rättigheter att ingripa. Det uppger dess tjänstemän själva och som Grahn skriver uppmanar de i flera fall att göra polisanmälan mot tredskande kommuner för att kunna få behövliga åtgärder igenom.

I praktiken sker ingenting och de som inlett besvärsprocesser tvingas ofta inse att de knappt uppnått någonting. Därtill följer Finland inte de behandlingstider som bland annat Europarådet och dess domstol för mänskliga rättigheter ansett att vore skäliga. Det har ansett att behandlingstiden för besvär borde vara högst sex månader. Men det räcker ofta över ett år och ska beslutet överklagas tar det igen ett år.

Då det gäller funktionshindrade i behov av hjälp och svårt sjuka i nöd och svårigheter finns det inte sådana tidsperspektiv utan i det skedet då besluten kommer är de inte längre till någon hjälp. De drabbades tillstånd har hunnit försämras så mycket att situationen helt har förändrats eller så finns de drabbade inte längre kvar i denna livsdimension.

Rättsskyddet i Finland för dessa grupper är som i en bananrepublik och fungerar inte. Som Grahn uppger har dessa drabbade utsatts för total utslagning och beslutsfattarna har försummat sitt ansvar och därtill har de övervakande myndigheterna förlorat greppet över hanteringen av situationen och det bär utför hela tiden. Uppföljningen fungerar inte heller av gjorda uppmaningar och anmärkningar utan efter gjorda myndighetsbeslut kan kommuner ignorera allt och vara säkra på att inga följder efter det kommer att ske. För att inte tala om att någon skulle ställas till svars.

I Finland är det ett okänt begrepp att folkvalda beslutsfattare eller att vårdpersonal skulle behöva bära något juridiskt ansvar för sina försummelser eller skadliggörande handlingar. Eller att tjänstemän i kommunala organ eller inom Folkpensionsanstalten (FPA) skulle behöva stå till svars för felaktiga beslut. Grahn tar som exempel att kommuner och FPA konkurrensutsätter serviceformer och handlar på ett sätt som strider mot lag och moral, men det ingriper inte någon i.

Grahn fokuserar tydligt på bristerna som berör svårt funktionshindrade, på dem som behöver assistens, terapier eller anhörigvårdare och har rätt i varje kritik av detta och över kommunernas systematiska slapphänthet som hon så träffande formulerar det. Bristerna och försummelserna är satta i system och omsorgssektorn har landat i ett förnedringstillstånd som är så omfattande att det kommer att vara närmast omöjligt att åtgärda. Speciellt då ingen politisk vilja finns att göra det och då inga planer finns på att förstärka rättsskyddet för den stora mängden drabbade och utsatta.

Det borde inrättas ett ämbete för en handikappombudsman och ett ämbete för ett oberoende patientombudsverk. Som det nu är uppbyggt är patientombudsmännen ofta helt kopplade till vårdinrättningarna och kan sköta uppgiften på deltid vid sidan av sin vårdtjänst på samma inrättning. Därtill krävs ingen juridisk utbildning och tjänstefullmakterna är starkt begränsade. Närmast fungerar de med rekommendationer som vårdinrättningarna totalt kan ignorera.

Grahn kommer även in på stödens obefintliga summor. Hon tar som exempel att de som jobbar på en arbetscentral får ett dagsarvode på 5–10 euro och ska betala 8–10 euro för sin lunch och gör alltså minus. Detta har tagits upp i många år, men riksdagens socialutskott och Socialministeriet lever fjärrran från den sociala verkligheten i landet.