Helt seriöst
Det är inte ens en vecka till julafton. Börjar alltså vara lite sent att önska sig saker. Men ge, det kan man ännu hinna. Så får jag lov att erbjuda några riktigt fina akademiska klappar, i tidsenlig icke-materiell återanvändningsanda?
Till all världens ministrar: hur skulle det vara med lite grundläggande statistikböcker? Vi har många texter om orsak och samband. Ofta rikt illustrerade med grafer och diagram. De visar på många olika sätt att om man ändrar i resurstilldelning för en verksamhet, till exempel utbildning, leder det ofta till en effekt i den verksamhetens omfattning och kvalitet. Går bra att läsa och förstå också i enbart julgranens sken.
Jag har en bonusgåva till särskilt självsäkra utbildningsbeslutsfattare. En liten, men effektiv miniparlör. ”Jag ångrar ingenting”, på alla jordens språk. Så att ni entydigt kan förklara er hållning för internationella gäster som ställer frågor om varför lösningen för ett världskänt utbildningssystem som verkar ha det tuffare än tidigare är att minska resurstilldelningen till det systemet. Parlören är inslagen i en behändig och vacker, dock icke-återanvänd, pappersnäsduk. Den kan med fördel ges till samma gäster, om de efter att ha fått ert svar skulle råka brista ut i gråt. Anledningen kan vara ert perfekta uttal på deras eget modersmål. Eller så kan det vara något annat. Jag skall låta er själva få upptäcka vilket.
Som ni märker känner det akademiska givandets glädje inga gränser. Men en vaken läsare kan ana en lätt uppfostrande underton. Som om julbocken egentligen inte ger, utan kräver, och dessutom pekar finger. Det är inte bra. Det är inte att ge.
Därför vill jag kompensera med något som det är helt klart att det finns många som vill ha: seminarielokaler. Ja, ni läser rätt. Alla som vill skall få ett presentkort. Där kan barder få spela gura, enhörningar galoppera runt enbuskarna, och där är det under den kväll som gåvan gäller helt fritt för vem som helst att bara tycka till. Alla är välkomna, ingen behöver be om lov.
Nå nej. Jag skojar bara. Enhörningarna får stanna utomhus. Men vi kan fixa hage och foder. Jag lovar mocka. Stå ensam med grepen i handen och muttra förklaringar om varför vetenskaplig metod och excellens förklarar att djärvhet, öppenhet och mångfald är i logisk linje med stängda rum.
Gåvan är att ni den här gången slipper lyssna. För mitt i allt vardagsallvar, som det finns gott om anledningar att känna när det gäller bildning, resurser och grundläggande frågor om universitetens uppgift, tänker jag i min julklappssäck också smyga in ett paket till mig själv. Det skall vara en liten lapp. Kanske på rim. Där skall det stå en påminnelse om att i det höga tonläge i offentlig debatt som har en tendens att snabbt polarisera och personifiera varje fråga behövs inte bara riktigt mycket mer av universitetens viktigaste innehåll – vetenskapligt grundad kunskap – utan också mer av min förmåga att skratta åt mig själv, tillsammans med andra. Också om det som berör och upptar mig allra mest. Så att vi kan prata vidare, utan att fastna i den upptagenhet av det egna rättfärdigandet som tar kål på riktig dialog. Och det, kära medborgare, menar jag faktiskt helt seriöst.