Hellström missar, igen!
Håkan Hellström är tillbaka med en symfoniorkester och nya texter om allt från kärlek till paradiset. Ändå blir det helt fel.
När Håkan låter som sämst låter han som en filosoferande tonårskille som försöker härma ”djup litteratur”. Tyvärr blir det så alltför ofta på Illusioner.
POP
Håkan Hellström
Illusioner (Woah Dad!/Warner)
”Så här har det ofta låtit när jag gjort låtar hemma. I fantasin alltså”, säger svenska popstjärnan Håkan Hellström i ett pressmeddelande om sitt nya album. Han tillägger att Illusioner är något annat än vad han har gjort tidigare. Delvis har han rätt. Ändå blir slutsatsen snabbt att det är tacksamt att Hellström inte låtit sin fantasi styra sina album tidigare.
Illusioner är Hellströms nionde studioalbum och följer Du gamla du fria från 2016. Under albumpausen har han fyllt stora arenor i Sverige och charmat fans som ivrigt väntat på nya alster. För mig som inte gilladet senaste albumet innebär det nya släppet en chans för Hellström att visa vad han går för, ändå blir jag tveksam redan i första låten.
Spretig och oklar helhet
När Hellström släppte singeln Vänta tills våren blev det tydligt att Illusioner skulle vara en vattendelare. En del personer älskade låten, medan andra inte förstod sig på varken text eller musik. Jag anser att Göteborgs Symfoniker är ett fint tillägg på albumet – ett bra sätt att göra något nytt efter åtta album – men helheten saknar fokus.
Vänta tills våren är ett bra exempel på detta. Låten som omotiverat klockar in på över sex minuter saknar variation och bjuder bara på upprepningar av en ganska lam vers och refräng.
Hellström ropar ut textraderna: ”Jag var en trollkarl utan framtid. Och jag var på väg till paradise. Men när jag kom dit var paradise nerpissat”. Jag får en känsla av att Hellström främst slänger ur sig floskler som saknar förankring hos honom. Vilket framhäver ett av hans största problem: när Håkan låter som sämst låter han som en filosoferande tonårskille som försöker härma ”djup litteratur”. Tyvärr blir det så alltför ofta på Illusioner.
En annan total miss är den hellströmska versionen av Joni Mitchells Båda sidor nu. För mig som är ett inbitet Mitchellfan är det nästan plågsamt att lyssna på introt som påminner om musiken i en halvdålig Disneyfilm. Hellström tar sig an någon sorts mörk visksång à la Lou Reed som faller extra platt i en låt som i andra versioner handlat så mycket om intonation och fraseringskonst.
Håkans ”stulna” element
Visst finns det låtar som är helt okej på albumet. Tro på livet fungerar bra och i Mitt hjärta är ett jordskred hittar Hellström tillbaka till ett stilistiskt grepp och en text som känns som honom. Men kanske är det för att han så explicit nickar till stjärnor som Mitchell och Frank Sinatra som jag lägger märke till de mer diskreta elementen Hellström ”lånat” från andra artister.
Hellström har tidigare blivit kritiserad för att han stjäl både textrader och musik utan att uppmärksamma originalartisten. När jag hör Nordhemsgatan leder rakt in i himlen kan jag därför inte blunda för likheterna med Ronan Keatings Father and son. I dina armar har å andra sidan likheter med Fields of Gold. Dessutom låter majoriteten av texterna som ett försök att skriva Bob Dylan på svenska.
Det är ofrånkomligt att en viss musik påminner om en annan, men på Håkans album är det vanligare än på andras. Detta i kombination med att Illusioner inte bjuder på någon magisk musikalisk upplevelse gör att jag till syvende och sist önskar att det här albumet spräcker illusionen om det musikaliska geniet Håkan Hellström.