Komposition i väntan på jordens undergång
Seppo Pohjolas femte stråkkvartett har uppkommit ur tonsättarens klimatångest.
KAMMARMUSIK
Kamuskvartetten
Scarlatti, Pohjola, Schubert. Kino Soi, Kino Tapiola 17.12.
Om det ibland förefaller som om de högklassiga kammarmusikkonserterna lyser med sin frånvaro på de största och finaste konsertestraderna i huvudstaden kan man börja med att söka orsakerna i ägarnas och institutionernas vilja att ordna konserter med just kammarmusik. Men en delorsak står också att finna i musikernas egna ambitioner att söka sig utanför finrummen till platser som de upplever som mer nertonade, spartanska eller bekvämare: kanske en bar, en övergiven byggnad vid en badstrand, en gammal tågverkstad, flyghangar eller biograf. Akustiken brukar sällan vara på topp på dessa ställen, men så är det heller inte poängen. Viktigare verkar vara att skaka av sig eventuella elitiststämplar och jämna tröskeln – den verkliga eller upplevda – med marken. Vem vet om pendeln svänger om ett decennium och man åter hör mera kammarmusik i finrummen?
Kino Soi-konsertserien som i ett par års tid har ordnats i Kino Tapiolas biosalong i Hagalund är ett exempel på en satsning med dylika lågtröskelsambitioner. Intressant nog är bioakustiken så pass dålig att man varje gång har fått ty sig till lätt förstärkning, men när örat väl vant sig går det hur bra som helst att nedsjunken i en fåtölj avnjuta musiken. Måndagens konsert med Kamuskvartetten bjöd bland annat på en tidig stråkkvartett av den fina Scarlatti, som är betydligt bättre känd som klavertonsättare. De fem satserna i fjärde kvartetten präglades av tydliga karaktärer och rik polyfoni med pikanta detaljer.
Världssmärta
Biffen var uruppförandet av Seppo Pohjolas femte stråkkvartett, som helt och hållet har färgats av tonsättarens nästan romantiska upplevelse av modern Weltschmerz (världssmärta) också kallad klimatångest. Om Pohjola menar att hans tidigare verk har pendlat mellan glädje och sorg, har sorgen fått övertaget i den aktuella kvartetten. Och även om jag själv är betydligt mindre pessimistisk i förhållande till klimatkrisen – de teknologiska framstegen och de begränsade resurserna kommer att tvinga fram en omställning av levnadssättet innan vi tvingas sätta oss i en raket och se jorden kollabera bakom oss så som Pohjola tänker sig – har hans ångest säkerligen varit en högst fruktbar utgångspunkt för skapelseprocessen. En annan har varit den ärliga blicken som han sett i Vincent van Goghs självporträtt i Amsterdam, därav arbetsnamnet Vincents tårar.
Pohjola gestaltar sitt verk som ett 20 minuter långt crescendo, men det är inte hela sanningen. När man betraktar ljudkurvorna allena ser det kanske ut så, men överlag blir uttrycket aldrig särskilt stort eller episkt, snarare är det hela tiden intimt och elegiskt. Satsen präglas av en konstant rytmisk aktivitet, anmärkningsvärt är också hur välklingande den är; också i sina mest intensiva stunder har musiken en klar riktning. Kvartetten bjuder kanske inte på några nya tekniska landvinningar gällande tonspråk eller spelsätt, men den är ett bra exempel på långt driven kompositionskonst, där hantverksskicklighet och stark uttrycksvilja förenas. Pohjola mäter sig därmed tydligt med den inhemska kvartettkonstens hädangångna mästare Pehr Henrik Nordgren och Jouni Kaipainen.
Schuberts kvartett Flickan och döden är ett så pass stort och krävande verk att det sätter kvartett som kvartett på prov. Kamus har två starka violinister i Terhi Paldanius och Jukka Untamala, som spelar genomgående sofistikerat med kultiverad ton och aldrig går till rivigheter, men kanske kunde man ha tagit ut svängarna ännu mera, så som violasten Jussi Tuhkanen och cellisten Petja Kainulainen tidvis gjorde. Hur som helst är skickliga Kamuskvartetten alltid njutbar att lyssna till, oberoende av repertoar.