Vivica Bandlers
Vivica Bandlers vänner och kolleger minns storkvinnan i en liten men givande volym med fjolårets hundraårsjubileums bästa texter.
legendariska kök och hennes manipulativa talanger – och mycket mer – minns teaterlegendens vänner och kolleger i boken som sammanfattar fjolårets hundraårsjubileum.
På Runebergsdagen i fjol skulle teaterlegenden Vivica Bandler, som dog år 2004, ha fyllt hundra år. Jubileet uppmärksammades under hela året på olika sätt. En aning fördröjt, kan man tycka, publicerades nyligen den kompakta minnesboken Vivica Bandler – Vuosisadan nainen, Århundradets kvinna, av Teaterstiftelsen Vivicas Vänner och förlaget Otava.
Den lilla och lättillgängliga volymen består av intervjuer och festtal från minnesåret. Här kommer hennes vänner och kolleger till tals, från Birgitta Ulfsson och Ralf Forsström till Susanne Osten, Kirsti Poikolainen (som arbetade i familjen sedan hon var 15) och Milja Sarkola; den sistnämnda sextio år yngre än Bandler, vars inflytande sträckte sig över generationer.
Bandler kräver knappast några presentationer för de flesta. Jag medger ändå utan omsvep att hon var verksam så pass mycket före min tid som teatermedveten vuxen, att hon mest varit ett namn med aningen vaga konnotationer för mig. En storkvinna ja, men precis varför och på vilket sätt har inte varit helt klart. En pinsam reva i allmänbildningen, som nu behändigt har lappats hjälpligt i och med den aktuella skriften.
Mannerheimsk taktik
Den tvåspråkiga boken redigerad av Eija Mäkinen och Ida Henriksson är en hyllning till Bandler, men människorna som minns henne räds inte att även ta upp hennes mer krävande sidor. Hennes manipulativa talanger nämns ofta, men nästan på ett förundrat beundrande sätt. Hon lekte inte med folk som med marionetter, utan hon manipulerade situationer för att få saker till stånd, som Juha Siltanen konstaterar. Bandler lyckades linda många runt sitt lillfinger, och hennes hemlighet var enligt Siltanen att hon gav folk en chans – samma taktik som Mannerheim använde.
Genom intervjuerna och de två talen målas bilden av en karismatisk, egensinnig, innovativ, hårt arbetande och självmedveten men samtidigt avslappnad kvinna upp. Det är inte utan att jag blir fascinerad av den en ergi, livsgnista och aptit på allt som Bandler måste ha haft, och känner en svag avund mot dem som fått känna henne. Bilden av en dam i glasögon och lockigt hår som leder teatrar, älskar män och kvinnor passionerat, har en flaska whisky i portföljen i tågkupén och dansar rock’n’roll i sitt kök medan hon kokar knackkorv till nattmat, är bara för läcker. Överklassdotter med hushållerska och gård, lotta under vinterkriget, regissör med agronomutbildning; har denna kvinna verkligen funnits på riktigt?
Kontrasternas kvinna
Vivica Bandler var mycket viktig för en enorm mängd människor. Hon uppmuntrade eller till och med initierade karriärer inom teatern. Som chef för Lilla Teatern hämtade hon internationell, ofta avantgardistisk samtidsdramatik till avlägsna Finland. Vid Stockholms stadsteater satsade hon fördomsfritt på högklassig barnteater. Hon hann med över hundra regiarbeten under sin karriär, och satsade också stort på att introducera den finlandssvenska kulturen i finska Finland med det återkommande evenemanget Svenska dagen annorlunda. Hon bidrog också till revolutionen i scenspråkskulturen i Finland, då skådespelarna på Lilla Teatern talade ledigt vardagsspråk, i motsats till ”skillnadskan” som då talades på Svenska Teatern.
Bandler var stark och målmedveten och uppfattades eventuellt som en järnlady. Juha Siltala beskriver det intryck han hade av henne innan han lärde känna henne: en skrämmande person, likt presidenten för Högsta domstolen som man inte ens vågar fråga om klockan av. Asko Sarkola har en annan uppfattning: hon var en extremt känslig människa som endast lät personer som hon kände sig trygg med komma henne nära. Bengt Ahlfors berättar för sin del: ”Hon var känslig som en viol, samtidigt som hon kunde vara ett lokomotiv.”
Kontrasterna är överlag de som gör bilden av Bandler så intressant.
Köket i hemmet på Villagatan 1 framstår genom berättelserna som en närmast mytisk plats, där utländska och inhemska kända och mindre kända personer genom åren möttes, arbetade, festade och planerade storverk.
Emedan det skrivits mycket mer omfattande om Vivica Bandler – och det också finns en självbiografi – än vad som får plats i denna lilla volym, känns antologin ändå värdefull i och med de många rösterna. Som dokumentation över jubileumsåret är den också fin.