Makaronivälling, dillkött och ”mardrömmen i matsalen”
Det finns ett ämne som finländare i alla åldrar gemensamt kan förfasas eller förtjusas över. Ofta är det en blandning av båda. Här berättar kolleger på Hufvudstadsbladet hur det har varit att äta skolmaten under olika årtionden.
När jag började skolan på 1960talet var korvsoppan den sällsynta kulinariska höjdpunkten i bespisningen. Väldigt långt i andra ändan av skalan hade vi grodögonen, alltså en tunn och förhatlig gröt på potatisgryn. Grynen svällde och blev till runda och blanka glosögon som faktiskt tittade anklagande på mig när jag tvingade dem i mig. Det allra godaste var i allmänhet knäckebrödet, möjligen identiskt med det som armén senare bjöd på under sjuttiotalet.
Dan Kronqvist
Journalist Jag minns med skräck och fasa makaronivällingen som serverades i Mattby folkskola på 1960-talet. Men jag åt alltid av skolmaten fast det var kämpigt med makaronivällingen. Senare gick jag i Zillen på 1970talet där vi levde trångt och åt i klassrummen. Vi hade matdejourer som gick efter mat, tallrikar och bestick till köket och transporterade den till klassen i stora tvättkorgar. Då var ”korvkoppar” och potatismos populärt och naturligtvis pannkakan.
Susanna Ginman
Chef för ledarredaktionen Dillkött hör fortfarande till mina favoriträtter. Jag vet inte vad våra ljuvliga köksor i Sjundeå lågstadieskola gjorde med dillköttet under senare halvan av 1970-talet, men den såsen var god. Nästan all mat var god, och särskilt lycklig blev jag när
■ överbliven potatis hade stekts upp åt oss elever i stället för att bli grismat. Men så var det mjölken ... Efter i-jesu-namn-till-bords-vi-gå stod den där, upphälld i gul plastmugg. Det var bara en halv mugg, men min motvilja var enorm. Till slut kom jag på det, och eftersom brottet, det nästan oförlåtliga slöseriet, måste ha preskriberats, kan det väl medges. Jag hällde ut den. Varje dag, när de flesta hade druckit ur, frågade jag om jag får mera. Och svaret var alltid detsamma: ”Då får du ta vatten.” Så då tog jag muggen, gick till kranen, vred på vattnet och hällde försiktigt ner den vita mjölkskvätten i det vita handfatet, sköljde muggen och tog mitt vatten. I tre år, varje dag. Jag vill inte räkna efter hur många liter mjölk jag har slösat bort, men jag vet nu att det ständiga magontet har ett namn, att jag var laktosintolerant redan då.
Annika Rentola
Reporter
Jag gick lågstadiet i slutet av 1970-talet i en liten byskola i Österbotten och det jag kommer ihåg (som min egen storstadsdotter tycker är konstigt) var att vi varje höst måste plocka lingon och ta med till skolan, där lingonen sedan syltades för vinterns bruk. Jag avskydde att plocka de där bären, och förlorade alltid mot min storebror. För övrigt var köksan rund och go’ med huckle på huvudet och hon hette Anna. Vi måste hjälpa till i köket enligt något rullande system, om jag minns rätt. Det var nog när allt kommer omkring idylliskt. Sedan blev det mer rullande bandet-principen i högstadiet med 450 elever.
Lena Skogberg
Biträdande ansvarig utgivare Lågstadiet, tidigt 1990-tal. Dagen efter att det serverades fiskpinnar stod det ofta ”bit av fisk” på menyn. Till skillnad från hel fisk? Bitarna av fisk såg ut och smakade som tillplattade fiskpinnar. Det var inget fel på fiskbitarna (eller fiskpinnarna), jag gillade dem. Men tajmningen var lite suspekt.
Joakim Ekroos
Webbutvecklare Fiskpinnarna och särskilt remouladsåsen var så goda i Norsen på 1980-talet att vi nästan glömde den medföljande gummipotatisen. Och när staden hade något förslag på att peta i den menyn, så gick eleverna nästan i strejk. Så allvarligt var det.
Tommy Pohjola
Reporter Jag känner igen både fiskpinnarna, såsen och gummipotatisen. Dillköttet med tillhörande (lim)sås var inte särskilt populärt bland mi- na kompisar. Jag åt allt! Tacos hade vi nog aldrig hört om på den tiden.
Peter Wikström
Layoutjournalist Mardrömmen i matsalen i Cygnaeusskolan på Bangatan på 1960-talet var havregrynsgröten. Den serverades med en tjock skiva hård leverkorv som slängdes rakt i grötfatet. Mjölk och knäckebröd som tilltugg. Allt skulle ätas upp och den tomma tallriken visas för läraren. Det slutade alltid med tårar för flera av oss och vi tvingades sitta kvar i matsalen under hela matrasten tills någon köksa nådigt lät oss lämna in de oätna portionerna. Det var fruktansvärt, jag har aldrig ätit gröt efter de få skedar jag förmådde äta under folkskolans fyra år. Jag mår fortfarande illa när jag ser ett grötfat.
Kim Isaksson Redaktör för extern opinion och debatt I Dickursby folkskola hade vi en kokerska som alla vi barn upplevde som väldigt snäll. Det var de stränga lärarna som satt i matsalen och bad bordsbön med oss och kontrollerade att rågmjölsgröten blev uppäten jag minns bäst då jag tänker på skolmat. Rågmjölsgröt och segt dillkött var definitivt inga favoriter, men korvsoppan var god.
Katarina Koivisto
Administrativ redaktionschef