Julyra i tre dagar.
När familjen Baer firar jul är det många som behöver få vara med. Därför utlokaliserar man julafton till rum som klarar av både kärnfamiljen och vänner. Alla deltar på sitt sätt, men alla sträcker till. Då får olika generationer, olika kulturer och all glädje i världen plats.
I dagarna tre firar familjen Baer jul – i hyrvilla. Med åren har begreppet familj nämligen töjt och utvidgats åt så många håll att julfirandet inte längre får plats hemma hos någon. Då har man valt att ta julen dit där alla som bör inkluderas kan inkluderas.
Utanför sliter blåsten isande kall i nakna trädgrenar, men inne i köksvärmen i Villa Salin på Drumsö doftar det nyriven dill och kallrökt lax. Waleed Al Talib har öppnat fiskförpackningen och bygger nu tunna smörgåsar på skärgårdslimpa. Det gjorde han inte när han första gången insåg att det äts rå fisk på julen. Rå fisk. De är inte kloka de här finnarna, meddelade han.
Waleed hamnade i familjen Baer av en slump. Eller: – För att mamma är en sådan där människosamlare, säger Natalia Baer.
Natalias mamma, Sirpa Baer, arbetar på ett servicecenter i Kvarnbäcken i Helsingfors och en dag för fem år sedan vandrade en 23-årig irakisk asylsökande man in. Han ville arbeta. Han långleddes med att bara studera finska och gå till gymmet i väntan på svar från myndigheterna och ville göra nytta. Om ett tag tog Sirpa med sig den ensamkommande flyktingen till sin gamla mamma. Nu hade Waleed något att göra, och mormor fick sällskap och hjälp med allt från butiksresor till sjukhusbesök.
I något skede började Waleed kalla Sirpa för mamma, men då sa hon bestämt ifrån.
– Jag är alldeles för gammal för att vara din mamma, du behöver en yngre mamma, meddelade hon. Det fanns en på nära håll. – Waleed fick bli min irakiska son, säger Natalia, som redan hade tre barn från förr.
Så kom julen och ingen ifrågasatte att Waleed skulle fira med sin nya familj.
Unionens villa
Villa Salin, eller Solvik torp som huset hette medan dess första ägare – den kvinnliga företagarpionjären Ida Salin – levde, ägs i dag av kvinnosaksförbundet Unionen. Unionen ärvde Salins sommarviste vid havsviken 1952 och har sedan dess sett till att rusta upp och putsa villan med sina näpna sovrum, beigetonade rosentapeter, en generös matsal och en ljust sval glasveranda med ansiktet vänt ut mot havet.
Som ung medlem i Unionen har Natalia lärt känna villan under en hattfest, och senare har hon vistats i den på skrivarkurser och retreater.
Några veckor före jul samlas nu en del av familjen i villan för att tala om hur helgen ska ordnas. Hur många som kommer på själva julafton är fortfarande lite öppet. Grunddragen är klara: kärnfamiljen firar på julafton. Följande dag öppnar man för övriga släktingar, släktingars släktingar och vänner. Och vänners vänner.
– Jag bjöd förresten in gårdskarlen nyss, men hon har andra planer för julafton, säger Natalia i förbifarten.
Nåväl. Sedan handlar det om att definiera kärnfamiljen.
Detta vet man. På julafton kommer åtminstone Natalia och hennes tre barn.
– Hur det blir med pojkarnas flickvänner vet jag inte, men jag vill inte pressa dem till något som inte känns bra. De kan ju vilja vara hos sina familjer, säger hon.
På julafton kommer också Natalias pappa, Petteri Baer. Han har ansvar för risgrynsgröten och julskinkan. Nu är frågan om den ska ätas kallskuren eller varm direkt ur ugnen, där finns det olika traditioner.
Natalias mamma, Sirpa, kommer tillsammans med sin nya man Juha Nurmela.
– Den elaka styvpappan, flinar Juha snett.
Det protesteras det vilt åt kring bordet. Att han som bakar karelska rundlar med ris, ser till att det finns piroger, svampsallad, traditionella jullådor, tranbärskräm och sockrade tranbär på bordet skulle vara ond? I själva verket kommer han och Petteri om en stund att sitta i muntert samspråk över en kopp kaffe vid det lilla soffbordet. De ingår i kärnfamiljen. Båda.
Natalias lillasyster Sonja Baer-Helle med de åttaåriga tvillingarna Kasper och Joel samt pojkarnas syster, 13-åriga Karoliina, ska vara med. Åt de allra yngsta kusinerna släpas madrasser hemifrån och så fyller man golvet i ett av de små sovrummen på andra våningen med en syskonbädd som tillåter vakande långt in på natten och en fortsättning med vila, småprat och pyjamassamvaro långt in på juldagen.
Natalia poängterar allvarligt att hennes frånskilda man, barnens pappa, är välkommen om han vill.
Den tredje systern, Raisa Baer, ska förstås också vara med. Och nu vill hon veta vem som ska ordna med bastuveden.
Huvudprincipen är att alla vuxna med lön delar på hyreskostnaderna, sedan sköter var och en om att ta med sig något till julmiddagsbordet. Vissa har anmält intresse för tranbär och sådant. Natalia har försökt upprätta något slags lista över drycker på ett Facebookkonto. Sonja lagar vitlökspotatis.
– För mina barn äter inget annat, säger hon glatt.
– Det ordnar sig alltid, vi har aldrig haft för lite mat, säger Natalia.
– Hur kan det vara så här? Har vi börjat laga andra mängder? undrar Raisa. Svaret handlar på något sätt om att man blivit fler och att det då blir mer och ... att om man ger så får man.
När Waleed i något skede hämtat sig från chocken med den råa fisken ville han börja dela med sig av sina traditioner. Därför äter familjen nu också krämig hummus och den syrliga persiljesalladen tabbouleh till julskinkan.
Så vad har åkt av bordet när nytt har kommit till?
– Av praktiska skäl kan vi inte längre ha syltlök, säger Petteri skälmskt från soffan. Det praktiska skälet är att det inte längre går att få tag på inhemsk syltlök och att utländsk är oduglig.
Umgänge, spel och glassbar
På juldagen öppnas dörrarna för ”den närmaste kretsen”. Det innebär bland annat att Natalias väninna Tiina-Kaisa med sina tre barn samt sina tre inneboende flyktingar ramlar in i något skede. Förutom dem väntar man åtminstone Natalias före detta man, hans föräldrar och eventuellt hans syster med familj. Sonjas mans två barn från ett tidigare äktenskap kommer tillsammans med en utländsk flicka som bor i studielägenhet med dem och inte har någon annan att fira jul med. Troligen dyker även Natalias halvjapanska grannfamilj upp. Sirpas syster Soile från Sverige samt Sonjas man Jukkas far och faster med man är på ingång – eventuellt redan på julafton!
Ett år infann sig plötsligt ett ryskt flickband som ingen kände, men som sedan identifierades som Raisas kompisar.
– Man kan kanske säga att julaftons organiserade kaos ordnar om sig och blir ett juldagens organiserat kaos, funderar Natalia.
Plötsligt börjar Waleed släpa fötterna längs parketten och klaga:
– Jag ooooorkar inte vääääänta. Nääär är det julafton?
Natalia ler. Hon vet precis när hon insåg att Waleed, som i dag är finsk medborgare, verkligen blivit en del av familjen. Det var i fjol när julen firades på släktens sommarställe i Bromarv.
– Du var på jättedåligt humör hela vägen dit. Du klagade på allt: på att det var för lång väg, på att vi skulle till ett konstigt ställe, på att det var kallt ... du var verkligt gnällig, men det var då jag insåg att nu, nu är du verkligen en av oss när du vågar vara jobbig, säger hon till Waleed.
Vad gör man på julen, förutom äter tabbouleh och rå fisk, då? Ja, väntar på tomten, håller en massa tal, överraskar de övriga med improviserade sketcher (varför inte en liten jultablå, hörni?), spelar kinaschack, trakterar piano, bygger med lego, promenerar längs stranden, tar varandra under armen och vandrar till julbönen vid midnatt. Det viktiga är att det finns plats i många rum för många aktiviteter och för lite ensamtid, för grälar gör man inte på julen.
– Nä, det sköter vi på stugan på sommaren, säger Natalia.
– Mm, man måste skava mot varandra i några veckor först och därefter kan man berätta för den andra hur urbota dum den är, säger Sonja.
Kärnfamiljen kanske töjer och krymper med åren. Därför förklarade Sirpa häromåret under en seans i villans kök för sina äldsta barnbarn att de behöver förstå att det en dag kommer att vara de som har ansvar för att den här sammanhållningen fortlever.
Fyra eller fem jular har man firat i villan och nu har den mormor Waleed skötte om i några år dött. Den sista julen orkade mormor inte längre övernatta, utan åkte hem till natten. Det får man också göra.
Sirpa har suttit tyst ett tag. Nu säger hon att alla ensamkommande flyktingar borde få en egen familj i Finland. För alla har rätt att ha någon.