Nu firas julen inte längre bakom tjocka gardiner
Under den sovjetiska ockupationen i Estland var det kristna julfirandet avskaffat. Nu återskapas de jultraditioner som låg i träda i 47 års tid.
Vad hör ihop med julen, frågar den estniska kändisjulgubben Eedy medan han plirar på de förväntansfulla barnen.
– Pepparkakor, ropar en liten grabb.
– Blodkorv och julklappar, hojtar en tjej.
Plötsligt stämmer alla upp i en julsång. Av den sista versen framgår att den dyrbaraste julklappen är Jesus Kristus. Dagisbarnen deltar i en julby som ordnas av Aibolands museum i Hapsal i nordvästra Estland. Upp till 300 barn har gästat museet i december för att lära sig mer om julen.
– Vi berättar om estlandssvenska jultraditioner och så får barnen lära sig några ord på svenska. Nyckelorden är jul, tomte och pepparkakor, berättar museets direktör Ülo Kalm.
I det sovjetiska samhället bannlystes kristna sedvänjor. Jesus födelsedag på julafton byttes ut mot en nyårsfest där de ryska gestalterna Fader Frost och Snöflickan spelade huvudrollerna samtidigt som ateismen tog säte i landets kyrkor och kapell.
– Det är inte alla dagisbarn här i Hapsal som vet att julafton är Jesus födelsedag, säger Kalm.
Fader Frost gick under namnet Näärivana på estniska, men upplägget följde i övrigt den kommunistiska regelboken till punkt och pricka.
– Vi vågade inte lägga fram julpynt under sovjettiden, men vi firade trots det julen så gott vi kunde med julgran där hemma, berättar Anu Mätlik från Ormsö.
Kyrkan blev hölada
Hennes hembygd betraktades som ett militärstrategiskt viktigt område under den sovjetiska ockupationen. Estländare från annan ort behövde till exempel specialtillstånd för att kunna besöka ön. Att upprätthålla jultraditioner under Stalins vakande öga var inte lätt.
Anu Mätliks familj tillredde sin blodkorv och bakade sina pepparkakor av svinfett i december, men någon julkyrka ordnades inte på Orm- sö. Baptisternas kapell i Rälby höll sina dörrar öppna under sovjettiden, men S:t Olofs kyrka i Hullo omvandlades till en hölada på myndigheternas inrådan.
– Politrukerna var ute och kollade vem som gick till kyrkan på julafton. De ville försäkra sig om att kommunistpartiets medlemmar inte hedrade kristna traditioner, berättar Ülo Kalm.
Den sovjetiska ockupationsmaktens inställning till kyrkan var kluven. I många fall omvandlades kyrkorna till förråd, idrottshallar eller biosalonger. I Rickul förstördes det lokala kapellet efter att merparten av den lokala estlandssvenska befolkningen hade flytt till Sverige. I Nuckö lät de sovjetiska myndigheterna den lokala församlingen ordna sina begivenheter i Hosby kyrka, trots att ateismen var den bärande statsreligionen.
– Min pappa var kyrkoherde i Hapsal under sovjettiden. Det var egentligen bara vår familj som deltog i julkyrkan på 1980-talet då jag var barn, säger museipedagogen Lydia Kalda på Aibolands museum.
I Nuckö firades gudstjänst på julen också under sovjettiden. Trots att en stor del av den lokala befolkningen hade svenska som modersmål gick gudstjänsterna på estniska. Det dröjde till 1988 då den första svenska gudstjänsten ordnades i Hosby efter en paus på 44 år.
– Vi sjöng bland annat psalmerna Av himlens höjd och Stilla natt i min barndom, berättar Ülo Kalm.
Julsångerna förbjöds
Att delta aktivt i församlingslivet var förknippat med risker. Ett kryss i kommunistpartiets svarta bok kunde leda till att den egna karriären grusades eller försvårades. Att lyssna på den kapitalistiska världens locktoner på radio var också förbjudet, men på Ormsö tog man förbudet med en nypa salt.
– Pappa brukade ratta in finländska eller svenska radiofrekvenser för att vi skulle kunna lyssna på julmusik på julafton, säger Rüüd Kamarik.
Hennes far, estlandssvensken Oskar Friberg, jobbade som fyrvaktare på Ormsö. Han är född 1919 och fyller 100 år i augusti nästa år. Friberg har bra minnesbilder av de lokala jultraditionerna under 1920och 1930-talen.
– Pappa har berättat att man ibland firade lucia på Ormsö på 1920-talet fastän det inte riktigt hörde till kutymen. Seden med lucia hämtades från Finland, berättar hon.
I dag är det bland annat Nuckö gymnasium och Gustav Adolfs gymnasium i Tallinn som upprätthåller
Pappa brukade ratta in finländska eller svenska radiofrekvenser för att vi skulle kunna lyssna på julmusik. Rüüd Kamarik
traditionen att fira luciadagen i Estland. Julottan var en viktig tradition i de estniska svenskbygderna fram till kriget, men numera har traditionen gått förlorad.
– Nu för tiden firar vi gudstjänst tidigast klockan 11 på förmiddagen på juldagen. Julottan, såsom den firas i Finland, existerar tyvärr inte längre här i Estland, säger Lydia Kalda.
Livet återvänder
Det är full rulle på Hamngatan i Hapsal. Över 40 dagisbarn är fulla av iver och verksamhetslust. Museet har kallat in det äldre gardet som volontärer för att lugna ner situationen. De äldre damerna hör till en grupp som kallar sig torsdagstanterna. De samlas varje torsdag i museet för att väva mattor, sticka sockor och umgås. 89-åriga Maria Gilbert från Ormsö är en av dem som hjälper till på museet då SPT är på besök.
– I min barndom åt vi grynkorv och gädda under julen. Att klä julgranen var förbehållet de vuxna i familjen. Jag kunde få en fällkniv eller ett par sockor som julklapp, berättar hon.
Maria Gilberts familj flydde till Sverige i juli 1944. En del av hennes släktingar deporterades till Sibirien och återvände aldrig. Gilberts längtan efter den forna hembygden fick till sist övertaget. Nu har hon flyttat sina bopålar till Ormsö.
– Jag har återvänt till Hosby där jag växte upp som barn. Några unga familjer har flyttat till byn rätt nyligen. Deras juleljus lyser upp i vintermörkret. Det känns som att livet har återvänt till min gamla hemby, säger Gilbert.