Den lättjefulla trallen

Ien riksdagsdebatt nyligen hörde vi statsministern falla in i en trall som utan variation lyder så här: Populisterna har enkla svar på komplicerade frågor. Det mekaniska upprepandet av frasen har komiska drag. Man hakar upp sig i en intellektuellt lättjefull position, men verkar fantastiskt nog tro att man sagt något djupsinnigt.

Det är ju så här landet – världen – ligger: De förenklade påståendena går hem. Man kan vinna val med dem. Populistpartier kan skratta hela vägen till valvakan. På vägen till valurnan kan de småle åt det etablerade och få en stor del av väljarkåren med sig.

Hur kommer det sig? Förstår inte väljare att vi bygger våra samhällen på komplexitet? Att det utestänger de förenklade svaren?

De etablerade partierna verkar ha isolerat sig i en tillvaro av abstraktioner ovan huvudena på väljarna.

Men framför allt har inte heller de några svar. Vad värre är: De hör inte knorret – frågorna – därnere.

De intalar sig tydligen att de har de komplicerade svaren och ställer därför inte de rätta frågorna.

Rada upp vilka ämnen som helst. Klimatdilemmat, migrationen och världens enorma flyktingläger byggda på megacynism, den smygande oron att man inte längre kan försörja sig på ett jobb etcetera.

Säg det etablissemang som sitter på de komplicerade svaren – och som i någon form av intellektuell tänjning för resonemang som öppnar sig för väljarna.

EU gör det inte. Unionen är en eunuck, oförmögen till fruktbara dialoger.

Varför det? För att EU:s styrka definieras av den minst villiga statens ambitioner. För att den isolerade EU-nomenklaturan – onåbar av val på någon nivå – opererar mentala ljusår från den europeiska vardagen.

Men inte minst för att vi verkar ha förlorat förmågan till ekonomiska beslut som baseras på någon form av empati för den enskilda människan.

När abstraktionernas politik befinner sig högt ovanom huvudena på väljarna tas de politiska besluten i ett känslofritt tomrum.

Tja, tomt och tomt. Det är kantänka fyllt av rationalitet – i motsats till populismens förenklade kvalitet.

Det är här kraschen föds. Den tongivande politiken tror sig vara baserad på rationalitet när det hos dem besluten berör handlar om att överleva. De senare är skamligt många också i Finland. Och utvecklingen går i fel riktning.

Så hur ska eliten resonera? USA är ett fantastiskt land, men deras export av cynisk marknadsfanatism – eller den globala versionen av råkapitalismen – urgröper i slutändan tillvaron.

Men i så fall är det vi som importerar den, eller hur? Tror inte vi längre på den mänskligare europeiska – nordiska – modellen? Det är ju tro det handlar om.

Jag hatar att säga det, men våra politiker har förlorat kontakten med den reflekterande politik som utgår från det enda civiliserade: att de svagas tillvaro ska vara god nog – den enda moraliskt hållbara måttstocken för god politik.

De tillåts val efter val prestera en makrosvada som säger oss att om det går bra för Finland går det bra för finländarna. Notera den bestämda formen.

Det är sant bara delvis. En starkare ekonomi kan bättre se till de svagas situation.

Men en stark ekonomi som styrs av fel värderingar är värdelös, rubbar grundvalen för tillvaron – och riskerar öppna dörren för den förenklande populismen.

Väljare som röstar på populister säger att populisterna väcker frågor som berör dem. Det är omöjligt att frånta dem den känslan. Det är inte svaren man imponeras av, man drivs av en känsla av att ha blivit tilltalad, beaktad.

Jag tror – nej hoppas – på EU, men skulle inte satsa de sista slantarna på att kolossen hålls stående. EU håller till exempel inte vad man lovat när det gäller att täppa till skattesmitare. Demokratierna urgröps därtill av de globala kapitalisterna bakom Facebook, Google, Twitter etc.

Medvetandeindustrin kallas inte så för ros skull. Dess primära mål är att tjäna pengar.

I valet mellan att säkra vinsten eller verkligen bidra till ett tonläge demokratin behöver, väljer den osvikligt konsekvent det förstnämnda. De kontinuerliga avslöjandena kring Facebook bildar ett svart pärlband.

En otyglat fri ekonomi är destruktiv också när det gäller (så kallade) medier.

Jag sympatiserar med vänsterns avsikter, men betvivlar – givet dagens ekonomiska system – dess förmåga att förverkliga en ekonomisk politik som ser till barnet utan att det åker ut med badvattnet.

Jag förstår inte – accepterar inte – högerns människosyn, och känner en förlamande ångest inför den nationalistiska extremhögerns cynism.

Återstår ett slags mainstreamborgerlighet. Men vad är det?

De ideologiskt konservativa som vill, kan och förmår ta spjärn mot de förenklade ”sanningar” som styr de ekonomiska besluten är en bristvara till höger. De gamla socialliberalerna är dito i mitten.

De är ersatta av krafter som tror att den ekonomiska politik väst sysslat med sedan slutet av 1980-talet är en i det närmaste apolitisk ofrånkomlighet i rationalitetens namn.

Jag vet att de finns, de borgerligt tänkande och kännande som vill se ett samhälle av mer humanistiskt snitt.

Över öl- eller vinglaset är vi överens om att den borgerlighet som låter sig ledas av råkapitalismen är svår att ta till sig.

Det förstorar ihåligheten i frasen att populisterna bara bär fram de förenklade svaren. Är de andra så mycket bättre?

Den praktiska politiken hos Centern, Saml, SDP, SFP – den sammantagna borgerligheten, jo SDP är en del av den – visar att de svävar så högt ovanför dem som politiken berör att väljarna syns som små fläckar på, lite tillspetsat, en av råkapitalismen välkrattad manege.

Vårens valrörelse förändrar inte detta. Den kommer som vanligt att domineras av politiska teknokrater som tror de är rationella i sin brist på empati.

”När abstraktionernas politik befinner sig högt ovanom huvudena på väljarna tas de politiska besluten i ett

känslofritt tomrum. Tja, tomt och tomt. Det är kantänka fyllt av rationalitet – i motsats till populismens förenklade kvalitet.”

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser