Historien om Hans och Eva
Det finns ett litet inslag av demokrati i narkotikamissbruket. Längst ner väntar döden, också för dem som har råd med de dyraste drogerna, emedan hjärtat bara är ett hjärta hur rent kokainet än är. Och missbrukarens anhöriga råkar när de letar efter förkl
Hans – som prövat heroin första gången i början av 80-talet – och Eva träffas i början av 90-talet på ett behandlingshem för förmögna narkomaner. Några år senare är de gifta och har tre små barn, ett hus i London, ett hus på Barbados, samlingar av konst och fina föremål, filantropiska intressen och fint umgänge. De är avgiftade, går på tolvstegsmöten, är drog- och rusfria. Sen kommer millennieskiftet, de skålar i champagne och kanske börjar återfallet där eller så har det börjat redan tidigare utan att någon märkt det. Sju år senare har de ett barn till men myndigheterna har på grund av föräldrarnas grava narkotikamissbruk gett Hans storasystrar Sigrid och Lisbet vårdnaden om alla fyra barnen. Hans och Eva knarkar, tar in på behandlingshem, fortsätter att knarka och så vidare. Eva bombarderar svägerskorna med än vädjande, än rasande brev, de svarar efter bästa förmåga och ibland med förödande effekt.
I juli 2012 påträffas Hans i ett förvirrat tillstånd vid Wandsworth Bridge, med en crackpipa, heroin och cannabis i bilen. Eva hittas strax därefter i parets vackra hem, död, rutten och begravd under en presenning och flera tv-apparater (!) i sovrummet, som förvandlats till en knarkarkvart. Tjänstefolket som skött om att resten av huset är i oklanderligt skick har inte på länge haft tillträde till det innersta rummet.
Evas pacemaker som opererats in några år tidigare visar att hon morgonen den sjunde maj haft några episoder med 180 till 384 hjärtslag per minut, varefter hjärtat stannat. Den chockade och förvirrade Hans har gömt kroppen.
Pengar, bildning, filantropi och tragedi
Hans – Hans Kristian – är sonson till Ruben Rausing som grundade förpackningsimperiet Tetra Pak i Sverige och på 1980-talet flyttade sitt företag till Storbritannien, efter en diskussion i Sverige om löntagarfonder och fackligt ägande i industriföretag. Eva hette Kemeny innan hon blev Rausing, och var amerikan. Sigrid Rausing är antropolog och förläggare, äger tidskriften Granta och förlaget med samma namn, och har grundat Sigrid Rausing Trust, en stiftelse som stöder arbete för mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, miljövård och social och ekonomisk utveckling. Lisbet Rausing är vetenskapshistoriker och donerar stora belopp till forskning.
I fjol utgav Sigrid Rausing på engelska memoaren Mayhem – förödelse – om sin familj och sitt liv som de formats av broderns långvariga missbruk. Alla de förunderliga massorna pengar, så stilfullt förvaltade, borde göra familjen Rausings liv svårt att begripa för nästan alla andra, eftersom nästan alla andra har mycket, mycket mindre pengar och möjligheter att förverkliga sina önskningar, filantropiska eller egoistiska.
Men Mayhem, som nu utkommer på svenska som Malström. En memo-
ar, är en bok jag tror mången som har levt med en närståendes långvariga missbruk kan ta till sig. Inte bara den stenrika narkomanens fysiska hjärta är när det kommer till överdosen ett vanligt människohjärta – inte heller det metafysiska hjärtat som blöder i bröstet på den som förlorar en förälder, ett barn, ett syskon, en käresta åt missbruket är helt väsensskilt hos de mycket rika.
Åtminstone är det så jag läser Sigrid Rausings kloka, lugna, sorgsna och vindlande berättelse om en familj där den ofattbara förmögenheten förenas med alldeles begriplig familjesamvaro, emotioner, intellektuellt arbete.
Kärlek eller precis tvärtom?
Mången kan känna igen sig i de anhörigas besatthet av missbrukets mysterium. Varför blev lillebror så här, medan storasystrarna blev duktiga och dygdiga? Älskade mamma och pappa honom mindre, eller på fel sätt? Och om han inte råkat träffa de där italienska tjejerna på stranden i Goa, och om de inte råkat ha heroin som de gav honom? Slump
blandas med konsekvens, ett kaos som bara i backspegeln ser ut som en berättelse med någon som helst linje.
”Heroin är en mycket kärleksfull drog”, citerar Rausing ur den djupa reservoar av kunskap som hon skaffat sig. ”Vissa terapeuter tror att kärleken i drogen, tryggheten i drogen, ersätter föräldrars kärlek och trygghet.” Mammapappakärleken i drogen gör den underbar, och den är större än den kärlek som den missbrukande föräldern känner gentemot sina egna barn. Samtidigt som en missbrukare jag känner sagt om kvinnor som använder tunga droger att ”allra mest sönder är de som blivit berövade sina barn”.
Alla förklaringar har samma tröttsamma ”ellerhelttvärtom”karaktär: Missbrukaren föröder familjer för att hen inte är känslig för andras lidande, eller så är hen tvärtom så extremt känslig att hen desperat söker självmedicinering i de tyngsta drogerna. Att ta bar nen från missbrukande föräldrar är en gärning av förfärligt våld, men att inte göra det är oförlåtligt passivt våld. Ju flera gånger en missbrukare varit med om olika behandlingar, desto mindre effekt har de, men ju flera gånger man får återfall desto flera behandlingar hinner man genomgå. Och så vidare.
Sigrid Rausings räddning ur denna tröttsamma rundgång – också den säkert bekant för missbrukaranhöriga världen över – är att hon kan skriva, känsligt och associativt. Hon ältar inte, hon gestaltar. Familjeliv, triviala och pregnanta ögonblick, känslor av hjälplöshet och sorg. Önskan att missbrukaren inte skall dö, och kanske den hemliga önskan att hen skall dö så man kan sörja sin förlust i fred. Insikten om att alla åtgärder man vidtar kan vara fel eller rätt eller helt meningslösa. ”Men vad fungerar och vad fungerar inte [som behandling]? Jag vet inte. Jag tvivlar på att någon gör det. Behandling är en industri driven mer av desperation än av evidensbaserad läkarvård”, konstaterar Rausing.
Det ovetbara alltid med oss
Det här är en mycket konstfärdig bok för den ger oss sensationslystna den information vi suktar efter (skandalen) men tvingar oss samtidigt att läsa med eftertanke, att följa både författarens subtila resonemang och hennes estetiska agenda. Ambivalensen är hela tiden närvarande, en insikt om att det ovetbara alltid finns med oss, i oss själva och våra medvarelser. Inlevelsen räcker aldrig hela vägen in.
Rausing minns hur hon i ett anfall av ångest för länge sedan skar sig i armen: ”... jag skar mönster och ränder och min katt jamade och slingade sig kring mina ben. Jag kommer ihåg att jag undrade om hennes reaktion var ett uttryck för oro eller om hon hade blivit uppjagad, kanske hungrig, av blodlukten.”
När bokens förförelseeffekt avtagit (man är ännu fylld av bävan och respekt och medkänsla men lite upphetsad av blodlukten och behöver googla för att få veta mera) påminns man av kvällstidningsprosan om var gränser för missbrukets och anhörigskapets demokratiska natur går. För sitt narkotikainnehav och för brott mot griftefriden (att ha begravt Eva under presenningar i stället för att ha tillkallat hjälp) fick Hans Kristian Rausing en villkorlig dom, med kravet att han skulle genomgå ”ett omfattande rehabiliteringsprogram”. Några år senare gifte han om sig med konstexperten Julia Delves Broughton. Tillsammans har de grundat en välgörenhetsstiftelse som skänkt stora summor till ett projekt som ska motverka drogmissbruk och som startats av prins Williams fru Kate Middleton.