Man måste inte vara ung för att hångla i bussen
”Trött och på frustration att skriva vill ur mörker jag hellre berätta om uppbyggligt och uppmuntrande frisnusk för alla oss som plötsligt upplevs – eller beskrivs – som äldre,” skriver Nina Lekander i sin nya bok. Och hon lyckas, tycker recensenten.
Redan under de första sidorna i Nina Lekanders Trosbekännelser lyckas hon lyfta fram ett tiotal personer som också jag under åren antingen träffat, hört berättas om eller entusiastiskt lyssnat på. Det handlar ändå inte om någon simpel namedropping, utan om ett par scener från den begravning hela skeendet tar sin början från – en tillställning där en mängd musikerkolleger och andra inblandade samlats för att ta avsked av Dag Vagledaren Stig Vig.
”Det hände sig när popstjärnan Stig Vig gick och dog. Eller stog och dog en vag dag i januari 2012 i sitt kök, helt plötsligt och oväntat.”
Så leker Lekander med orden, liksom med det mesta av vad de uttrycker, liksom med sig själv. På begravningen blir det sedan inga ord om Gud, men desto mer musik – och på den maffiga fortsättningsfesten spelar ett reducerat Dag Vag med Zilverzurfaren som ny vokalist.
Och där träffar en knappt 60årig Nina den betydligt äldre men charmerande Hans. Hon klamrar sig fast vid hans hals, ”och där tänker jag hänga kvar tills jag fattar vad det här egentligen är fråga om”, lovar hon då.
Själv fattar jag snabbt att hennes text är tillräckligt vild för att göra alla intellektuella invändningar överflödiga eller smått löjliga. Hon har under tre decennier gett ut böcker som ofta genrebestämts som romaner men sällan varit några vanliga rödtrådsammanhållna berättelser, oftare essäistiska och spretiga debattromaner med många disparata spår. Och om de ibland kunnat kännas jobbiga, ibland provocerande, har de åtminstone aldrig varit tråkiga.
Och tråkig är hon verkligen inte heller nu.
Till en ny, rasande nivå
”Varför döljer inte de förälskade sin lycka”, sjunger Jonna Tervomaa i en av sina mest populära låtar, ”jag orkar inte se på hur de dyrkar varandra.” Och det finns en djupare sanning i den här enkla poptexten, det är betydligt svårare att beröra mottagarna via att berätta om sin suveräna lycka än genom att bjuda på lite autentisk smärta.
Men Lekander väjer också för detta emotionella motstånd, genom att aldrig nöja sig med något lämpligt och lagom. I stället krossar hon alla gränser, breder på så ohämmat att man bara måste kapitulera, och lyfter det autofiktiva berättandet till en ny och rasande nivå.
Mellan kärleksnojset och hårdsexsessionerna kan hon dessutom smidigt utveckla en rad feministiska och politiska resonemang samt linjedragningar. En del uppgörelser med 1970 och 80talens radikalfeminism har också fått plats, liksom en antydd kritik mot att det vid våldssituationer i förhållanden i dagsläget automatiskt är mannen som utpekas som den skyldige.
Bland alla andra utvikningar levererar hon dessutom små sexualidentitetiska självdeklarationer, för att inte tala om de kärleksporriga rakt på saksamlagsskildringarna (den som inte står ut med osilat snack av den typen blir kanske dessvärre tvungen att välja bort boken, befarar jag). Och visst, hon kan förefalla fixerad vid det sexuella, men hon har också en förmåga att föra upp den diskussionen på en allmängiltig nivå med stöd av egna resonemang samt rikliga referenser till andra skribenter på olika områden.
Skriven i extas
Känslorna är genomgående stora, för att inte säga pompösa, och någon ironi vill Lekander inte veta av – däremot nog en glimten i ögatattityd. Det är en text skriven i extas, men strukturen och riktningen är ändå under hyfsad kontroll.
Hyfsad, säger jag, för det kan heller inte förnekas att det ibland blir lite tjockt, lite nyanslöst med alla dessa superlativer, all denna glorifiering av den sexuella njutningen, all denna kärlek i tionde potens. Kanske kommer någon gång också tanken att skribenten är sällsynt privilegierad, att de flesta inte alls har råd eller möjlighet att göra de överväganden och val som hon kan kosta på sig.
Men det här är bara en marginell invändning, för så mycket viktigare under läsningen blir budskapet att man inte måste vara ung eller ens halvung och perfekt för att hångla i bussen och utveckla sexuellt intensiva kärleksförhållanden. Trosbekännelser är en upplyftande, livsbejakande och rolig bok, skriven med en fin och lekfull språkglädje.
”Men nu är nu just nu. Så jag vill helst skita i värdigheten och hälsan och dokumentera stor lycka och sexuell extas med extra allt. () Trött på att skriva ur mörker och frustration vill jag hellre berätta om uppbyggligt och uppmuntrande frisnusk för alla oss som plötsligt upplevs – eller beskrivs – som äldre.” Att få läsa och skriva om böcker som den här ger kraft och tröst i decembermörkret.