Emotionellt generöst realiserad Mahlersexa
RSO har knappast aldrig spelat Mahler bättre än vid fredagens säsongsavslutning.
Det är snudd på småtrendigt att på frågan om vilken som är Mahlers bästa symfoni svara sexan eller nian, men visst är det seriösa svar. Det handlar om Mahlers, efter ettan, oftast framförda symfonier och även om jag själv håller en hacka på den underskattade sjuan är det frågan om mäkta berörande och gediget hopkomna verk.
Så inte minst sexan, som från den suggestivt marschartade första satsen med sin kontrasterande lyriska melodik spänner en hisnande mångfasetterad båge via mellansatserna, ett kusligt rustikt scherzo och ett överjordiskt ljuvt och resignerat andante, till finalen – ett slags symfoni i sig med sina enorma dramatiska spänningar de väsensskilda elementen emellan.
Undertiteln ”den tragiska” är inte Mahlers påfund och har fått många förståsigpåare att läsa in de mest gruvliga, såväl subjektivt som objektivt betingade motiv. Ändå kunde symfonin lika väl kallas ”den heroiska”. Först efter en lika händelse som löftesrik och intensiv kamp mellan typiskt mahlerskt motstridiga känslor och krafter får det obevekliga ödet det sista ordet.
Skärpa och precision
Hannu Lintu hade, i likhet med många kolleger på senare tid, valt att frångå den relativt etablerade ordningen och gjorde andantet som andra och scherzot som tredje sats. Bägge tolkningarna finner stöd hos Mahler och även om placeringen av scherzot som nummer två tilltalar mitt dramaturgiska sinne mera fungerade det ypperligt även så här, inom ramen för en dramatiskt och emotionellt utomordentligt noggrant kalkylerad och generöst realiserad helhet.
En Mahlersymfoni låter, även om differenserna minskat, lyckligtvis fortfarande olika med Radions symfoniorkester och Helsingfors stadsorkester. Om HSO:s klangvärld i högre grad närmar sig en mellaneuropeisk sötma och rondör klingar RSO mera anglosaxiskt, med större skärpa och precision. Det är givetvis en smaksak vilken estetik man föredrar och måhända vore något slag av syntes det allra bästa.
RSO har knappast aldrig spelat Mahler bättre än vid fredagens säsongsavslutning och det är hart när omöjligt att lyfta fram någon enskild musiker ur de talrika im ponerande individuella prestationerna. I Mahler spelar dock alltid solohornisten en central roll, vilken alltid lika pålitliga och engagerade Jukka Harju denna gång förvaltade med all tänkbar känsla och briljans.
Det är därtill skäl att ånyo komplimentera RSOledningen för det lika ambitiösa som vederhäftiga programbladet, som förutom den sedvanliga intervjun med chefdirigenten samt Antti Häyrynens insiktsfulla verkpresentation även bjöd på essäer om Mahler och judendomen samt Adornos syn på sjätte symfonin. Något för, inte minst, kollegan i samma hus att ta efter.