Bagaren i boxningsringen
■ Till de nationella riterna hör att man på självständighetsdagen alltid går ut med en visning av Edvin Laines Okänd soldat. Och vackert så, krigen och dess umbäranden förtjänar att uppmärksammas och aldrig glömmas bort.
Men kunde man tänka sig att vi i framtiden skulle blicka lite grann framåt, exempelvis till det tidiga sextiotalet. Tänker i termer av Juho Kuosmanens Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Hymyilevä mies, 2016) där vi möter ett ännu yrvaket Finland, en nation som efter år av krigsskadestånd och andra tråkigheter vädrar morgonluft.
Det sker i vad annat än idrottens tecken. Året är 1962 när det drar ihop sig till en titelmatch i boxning, i klassen fjädervikt. Mot varandra står Olli Mäki, bagaren från Kokkola, och regerande mästaren Davey Moore (John Bosco Jr.).
Som arena fungerar Olympiastadion i Helsingfors och förberedelserna är därefter. Elis Ask (Eero Milonoff), boxningspromotorn, är nämligen den som inte lämnar något åt slumpen. Träningsprogrammet är minutiöst, men minst lika viktigt är det här med schysst PR, publicitet.
Fast på den punkten skär det sig jämnt och ständigt, skyll på Olli Mäkis (Jarkko Lahti) kusinen från landetattityd. Han vill bara vara i fred, inte hänga med sponsorer, göra reklam och smila upp sig.
Anspråkslösheten själv är han även i övrigt. Ta till exempel presskonferansen där Olli får en fråga om sin amerikanska motståndare och han drar till med ett ”åtminstone förlorar man inte mot en dålig karl”.
Det är sånt som Elis Ask inte vill höra. Om möjligt ännu mera förbannad blir han då Olli Mäki har den dåliga smaken att gå och bli kär på kuppen. Det handlar om Raija (Oona Airola) som i likhet med Olli kommer från Kokkola.
Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv är boxningsfilmen där själva pugilismen får nöja sig med en biroll. Och även om Davey Moore är en fruktad motståndare är Elis Ask snäppet värre, en showman och veritabel slavdrivare.
Det oaktat är det den unga kärleken som utgår med segern. Scenerna mellan Olli och Raija är så vackra och så oskuldsfulla att man nästan får lust att börja lipa. Och precis som i Pawel Pawlikowskis Cold War, ett annat kärleksdrama som heter duga, tecknas känslostormarna i svartvitt.
Men samtidigt som man hör ljuv musik på detta håll, framträder en Finlandsbild som är mera näpen än något man tidigare har sett på film. Där Jarkko Lahtis Olli Mäki går fram som ett vilset rådjur står Eero Milonoffs promotor för det världsvana, till synes internationella.
Blygheten själv möter ”the king of cool” och båda är lika duktiga. För att inte tala om Oona Airola, för tillfället aktuell i Markku Pölönens Det egna landet, som gör det mesta av den arketypiska flickvänsrollen.
Missa för allt i världen inte den avslutande promenaden där ett äldre par passerar de unga tu. Av med hatten, det är visst Olli och Raija. Yle TV1 21.10, repris tisdag 23.00