Vem kan slå Johaug?
Krista Pärmäkoski närmar sig storformen – kan hon utmana Therese Johaug i vinter?
”En något urvattnad Tour de Ski, då tre av damerna i världscupens topp fem avstår. Det är upplagt för Krista Pärmäkoskis första seger, fast någon kanske ställer den retoriska frågan om segern är mindre värd på grund av återbuden.”
MARCUS LINDQVIST
Ingen kommer att bry sig om hur många pallplaceringar finländarna hade före jul, om Finland tar två tre VM-medaljer i Seefeld. Världscupen berättar dock en hel del om styrkeförhållandena för resten av säsongen – vilket inte är goda nyheter för Matti Haavisto och det blåvita landslaget.
Krista Pärmäkoski bröt sin svit av femte och sjätte placeringar med en tredje plats i Davos, men annars har världscupen haft lika ont om glädjeämnen som södra Finland haft ont om snö. Pärmäkoski var trea i ett skatelopp, där Charlotte Kalla, på förhand sett en av hennes värsta rivaler, inte var med.
Det betyder inte att hela vintern ser likadan ut, varken i världscupen eller i södra Finland. Däremot går det redan att säga att Kerttu Niskanen, Laura Mononen och Anne Kyllönen är alldeles för långt bakom täten för att kunna ha en chans att slåss om tätplaceringarna i Seefeld. Kyllönen har sin ryggoperation bakom sig, men faktum är att det är två år sedan hon senast skidade i internationell fart.
Niskanen gjorde av allt att döma ett stort misstag då hon anlitade ex-landslagstränaren Pekka Vähäsöyrinki efter VM i Lahtis. Lite ironiskt att minnas hur expertisen sågade hennes ex-tränare Jussi Piirainen. Mononen och tränaren Teemu Pasanen borde också tänka om, för något har gått rejält snett sedan Lahtissäsongen. För Kyllönens del ligger felet mindre hos tränaren, numera Reijo Jylhä, och mera hos hennes svårigheter att följa tränarens direktiv.
Ex-chefstränaren Magnar Dalen fick utstå massor av kritik för sin diktatoriska stil och Reijo Jylhä såg till att förbättra samarbetet med landslagsåkarnas personliga tränare. Skidåkarna har kunnat anpassa sitt träningsprogram mer än förut och planera vilka landslagsläger de deltar i.
Det fungerade utmärkt de två föregående säsongerna. I år, under Matti Haavistos ledning, har nackdelarna varit tydligare än förut. Det känns som att träningsledningen inte längre har ett stadigt grepp om landslaget. Det är en skillnad till läget i Norge och Sverige och det är bara att ta en titt på ställningen i världscupen för att inse vilken modell som fungerar bäst för tillfället.
En tredje plats. Det är inte en ovanlig situation, fast de senaste säsongernas framgångar i OS och VM förgyllt närminnet. Säsongen 2015– 2016 var Krista Pärmäkoski den enda finländaren som stod på prispallen i en individuell tävling före julpausen, då hon var tvåa på 10 km klassiskt i Toblach. (Kerttu Niskanen hade den tredje snabbaste tiden i jaktstarten i Ruka, men det är sällan av större relevans).
Tomrummet bakom Pärmäkoski är dock större än förut. För tre år sedan var fyra blåvita damer bland de tolv bästa i världscupen i novemberdecember. I år är det bara Pärmäkoski och Riitta-Liisa Roponen som lyckats med det. Johanna Matintalo har inte gått framåt som förväntat, men Eveliina Piippo glimtade åtminstone till i stafetten i Beitostølen.
I herrarnas distanslopp är det bara Iivo Niskanen som varit bland de tolv bästa i vinter. Han var sjua i Ruka, dryga tjugo sekunder från tredje plats. En liten besvikelse, men jag tror Niskanen kommer att se mera skärpt ut efter att ha loggat lite kvalitetsträning i december–januari. Hans tränare Olli Ohtonen brukar veta vad han sysslar med.
Ristomatti Hakola har skidat i en final, men säsongen har visat att det fortfarande är en bra bit till prispallen i sprint. Joni Mäki är en av vinterns blåvita ljusglimtar, med karriärens första semifinal. Matti Heikkinen har haft symtom av överträning och det krävs ganska god fantasi för att föreställa sig honom på prispallen i Seefeld. Heikkinen och Toni Roponen föredrar extremt hård träning, som kan ge goda resultat, eller leda till en fullständig kollaps.
Therese Johaug har varit överlägsen och vunnit fem av fem distanslopp i vinter. Hennes försprång har dock minskat – Pärmäkoski var bara 19,2 sekunder efter på 10 km i Davos då avståndet i Ruka var 55,5 sekunder. En trend eller bara en fråga om dagsform? Det senare är ett mera troligt alternativ, för i Beitostølen en vecka innan var avståndet mellan Johaug och hennes närmaste rivaler större än i säsongstarten i Ruka. I Beitostølen var Pärmäkoski 1.24,1 bakom Johaug på 15 km.
I Davos tog Pärmäkoski in på Johaugs försprång i utförsåkningen tillbaka mot stadion, vilket är ett bra tecken ifall Pärmäkoski skidar ankarsträckan i Seefeld där avslutningen har samma karaktärsdrag. Det betyder också att hon tappade mer tid i uppförsbackarna än 19,2 sekunder.
Pärmäkoski har dock hela tiden haft siktet inställt på VM, så det finns rum att förbättra. Vinterns tävlingar har hela tiden fört henne närmare toppformen och då träningsvolymen så småningom minskar blir hon också vassare.
Krävs ändå inget orakel för att förutspå att Johaug dominerar distanssträckorna i VM. Klokt av henne att stå över Tour de Ski, för det är ett mysterium hur hennes kropp skulle hantera det intensiva tävlingsschemat efter en två år lång paus. Pärmäkoskis största rivaler om silver och
brons ser ut att vara Charlotte Kalla, Ebba Andersson, Jessica Diggins och Ingvild Flugstad Østberg, men det finns fortfarande några norskor som är något av ett frågetecken.
7-5. sveriges damer har faktiskt tagit fler pallplaceringar än Norge i vinter och det mest glädjande för våra blågula grannar måste vara det faktum att det är fem olika kvinnor som varit bland de fem bästa. Norge har bara Johaug och Ingvild Flugstad Østberg, då Heidi Weng fortfarande återhämtar sig från förra vinterns överträning och Maiken Caspersen Falla har haft luftvägsbesvär. OS-vinnaren Ragnhild Hagas bästa resultat är nionde plats i Beitostølen. Det är en gåta hur Finland kunde slå Sveriges damer i Beitostølen, men svenskarnas dåliga fästvalla hade säkert en andel.
Bland herrarna är Norges bredd fortfarande oöverträffad, men det är värt att notera att åtta olika länder knipit pallplaceringar redan i det här skedet av säsongen. Sverige, Ryssland, USA, Kanada, Italien, Frankrike, Tyskland, Norge. Inte Finland, dock.
alltid nu och då är det någon som uttrycker sin oro över att Norges dominans inte är bra för skidsporten, fast Norge inte varit lika överlägset i vinter som under de föregående säsongerna. Vid det här skedet för ett år sedan hade Johannes Høsflot Klaebo ensam vunnit sju av nio deltävlingar i världscupen. Sjur Røthe har med en skräll kommit tillbaka till elitnivån efter att ha blivit diagnostiserad med en reumatisk sjukdom, men det är Rysslands Alexander Bolsjunov som leder världscupen.
Bolsjunov är för tillfället svårslagen i klassisk stil och i det här skedet måste han ses som favorit för 15 km klassiskt i VM, Iivo Niskanens paradsträcka. Då är det värt att komma ihåg att Niskanen stod på prispallen i världscupen bara en gång före OS, i Ruka. Jag är hyfsat övertygad om att han har för avsikt att försvara sitt VM-guld. världscupen fortsätter med Tour de Ski, som kör i gång 29 december i Toblach. En något urvattnad Tour de Ski, då tre av damerna i världscupens topp fem avstår. Det är upplagt för Krista Pärmäkoskis första seger, fast någon kanske ställer den retoriska frågan om segern är mindre värd på grund av återbuden. Åtminstone 22 500 schweiziska franc, om inte annat. Det är trots allt tio år sedan en finländare senast vann Tour de Ski, då Virpi Kuitunen var först uppe på Alpe Cermis. För Pärmäkoskis del är Tour de Ski dock en viktig del av förberedelserna för VM – onödigt att ändra någonting som fungerat förut. Vem vet, en seger kanske ger henne det lilla extra som krävs för att utmana Johaug i VM?