Sara Ehnholm Hielm hyllar filmen Familjehemligheter
Det är ett litet julmirakel att se en familj växa fram inför ens ögon och frodas i så här fattig jordmån. Man föds inte till förälder, man blir det.
”Som regissör får Kore-eda varje skådespelare att lysa, med särskild blick för barnens hungriga längtan efter tillhörighet. Resultatet är en oren konstfilm, ett i allra högsta grad mänskligt och bristfälligt mästerverk”.
Shoplifters/Familjehemligheter
Regi, manus & klippning: Hirokazu Kore-eda. I rollerna: Lily Franky, Sakura Ando, Mayu Matsuoka, Kirin Kiki, Jyo Kairi, Miyu Sasaki, m.fl.
Vad håller ihop en familj? Gemensamma gener, blodsband, pengar, traditioner, brott, ett hem, vanor, känslor, praktiska omständighet, en berättelse om de förflutna … Den frågan utgör det bultande hjärtat i japanska Hirokazu Kore-edas film Shoplifters, för vilken han erhöll Guldpalmen i Cannes i våras, efter sex tidigare filmer i tävlingsserien. Kore-eda är samtidsfilmens främsta familjeskildrare och trots absurda twistar och en total ovilja mot att fördöma har filmen djup insikt i vad en familj består av: banden mellan dess medlemmar. För barnen betyder biologiskt ursprung inget så länge det finns kärlek.
Ingen vanlig familj
Familjen Shibata, bosatt i randområdet kring Tokyo, är stor och brokig. Pappa Osamu (Lily Frankly), mamma Nobuyo (Sakura Ando), pojken Shota (Jyo Kairi), storasyster Aki (Mayu Matsuoka) och mormor Hatsue (Kirin Kiki) bor trångt i några rum i ett minimalt hus i skuggan av skyskraporna. De delar på sängplatserna, de ångande nudlarna, värmen och försörjningsansvaret: Hatsue bistår med sin pension, Osamu och tioåriga Shota snattar basvaror från butiken, Nobuyo jobbar på tvätteriet (där hon sätter värdesakerna i egen ficka), Aki säljer sexuell upphetsning utklädd till skolflicka och Osamu jobbar även på en byggarbetsplats. Ändå har de svårt att klara sig.
Filmen inleds med att Osamu tar hem den femåriga Yuri (Miyu Sasaki), ett utlåst, fruset och hungrigt barn. Först gnäller de andra men när de ser blåmärkena på flickans kropp tar de emot henne med öppna armar. Familjen kommunicerar på en egen blandning av artiga omsorger, skämt och rått klarspråk. Fattigdomen har inte gjort dem nobla utan hårda, sluga och sammanbitet pragmatiska – dagens Japan skildras som ett iskallt själviskt samhälle.
Ändå finns stunder av skimrande ömhet och närhet: en utfärd till beachen med hela familjen, mamman och lilla Yuri som vidrör varandras ärr oändligt försiktigt, ett brådskande samlag före de blöta barnen väller in, en klient till Aki som bara vill gråta ut i hennes famn.
Kuslig precision
Precisionen i Kore-edas visuella berättande är nästan kuslig. Han portionerar ut den komplicerade, absurda familjehistorien mästerligt och byter mellan barndomsskildring, neorealistiskt drama, varm realism, underhållande genrefilm och svart komik så åskådaren ständigt blir överraskad men aldrig slutar bry sig. Som regissör får han varje skådespelare att lysa, med särskild blick för barnens hungriga längtan efter tillhörighet. Klippningen är en fröjd, liksom kamerans stilla öga. Resultatet är en oren konstfilm, ett i allra högsta grad mänskligt och bristfälligt mästerverk.
Kore-eda ömkar aldrig sina människor, utan tar fram de vuxnas sjabbiga själviskhet och slarviga tillkortakommanden, som aldrig kan göras ogjorda. När Osamu blir tillfrågad varför han tog sonen med på sina stöldräder svarar han: ”Det var det enda jag kunde lära honom.” Men Kore-eda demonstrerar i sin egen konst vad en familj som bäst kan ge varandra: klarsyn och omsorg.
Längtan efter att bli förälder
Hela filmen är som en illustration av Freuds tes om det egendomliga sam- bandet mellan hem och hemlighet och mellan hem och det hemska. ”Ur det hemlika, det husliga utvecklas ett begrepp som omfattar det som är osynligt, förborgat, hemligt för främmande ögon”, skriver Freud. Kanske konstitueras familjer ofta kring en sådan hemlighet – och här har alla också sina egna. Kanske djupast inne en längtan efter barn som får hjärtskärande konsekvenser. Mycket är stulet, men är inte kulturarv alltid det? Och även i ett långt ifrån perfekt hem kan ett barn blomstra.
Man föds inte till förälder, man blir det. Det är ett litet julmirakel att se en familj växa fram inför ens ögon och frodas i så här fattig jordmån.