Bättre kan ni, Ada och Glada
Ada, Glada och Sömnklockan
Regi: Saara Cantell. Manus: Sami Keski-Vähälä. Foto: Anne Lakanen. I rollerna: Celina Fallström, Olga Ritvanen, Ville Myllyrinne, Johanna af Schultén.
Det är med glädje man noterat de senaste årens segertåg på barnfilmens område – att jämföra med sjuttioåttiotalen när filmer för barn med ett fåtal undantag inte ens fanns på kartan. De finländska filmmakarna hade viktigare saker för sig.
Gärna lyfter man fram serien med Ada och Glada-filmer, efter Marjatta Kurenniemis litterära förlaga. I mitt tycke är de bra mycket bättre, mera lekfulla och fantasieggande, än de dunderpopulära Risto Rapparerullarna.
Saara Cantell återkommer här på regissörspallen och i titelrollerna den här gången ser vi nykomlingarna Olga Ritvanen (Ada) och Celina Fallström (Glada). Annars är mycket som förut, inte minst på personplanet.
Den här gången bär det av till landet eftersom de gamla bekanta grannarna Tingelstina (Elina Knihtilä) och Tangelstina (Kiti Kokkonen) anser att någon borde se till deras brorsa, en mer än lovligt tankspridd uppfinnarjocke (Ville Myllyrinne).
Mike Monroe i roll
Sagt och gjort, bussen och bondvischan nästa. Och mycket riktigt, här väntar en rejält snurrig herre som gör sylt av småsten och bjuder på tårta i stället för husmanskost.
Men det som verkligen ger huvudbry är vägingenjören Janne Genväg (Antti Autio) som har för avsikt att dra en ny väg rakt över Manickus ägor. Stopp och belägg!
Det goda humöret finns som vanligt där, men fullt lika vass och rolig som de tidigare filmerna i serien är Ada, Glada och Sömnklockan inte.
Det är sött och sympatiskt, lätt och lustigt, men inte sällan får man en känsla av att filmmakarna gjort det för lätt för sig. Att man blivit bekväm av sig.
Här var det griskultingar och manicker av de slag, samt en Mike Monroe som vakar över det smått magiska sömnriket. Men trots detta låter det stora äventyret i det lilla formatet vänta på sig.