En stor, trist familjefilm
Nya Mary Poppins-filmen är en sockersöt och stel film för små barn med stort tålamod. Säkert är det tänkt att vara en hommage, men det är så troget originalet att det blir tråkigt.
FAMILJEFILM/MUSIKAL
Mary Poppins återvänder
Regi: Rob Marshall. Manus: David Magel. I rollerna: Emily Blunt, Lin-Manuel Miranda, Ben Whishaw, Emily Mortimer, Colin Firth, Julie Walters.
Upp med handen alla som har längtat efter en ny Mary Poppins? Inte så många, misstänker jag. P.L. Travers brittiska barnboksklassiker om den hyperkompetenta barnsköterskan Mary Poppins som flyger in i den kaotiska familjen Banks liv och styr upp det med etikettsregler, magi och en sked socker, kändes gammaldags redan 1964 i filmen med Julie Andrews och Dick Van Dyke. Kanske Mary Poppins alltid kommer tillbaka i tider då vuxna personer lyser med sin frånvaro och alla längtar efter någon som säger hur vi ska göra, hur odrägligt präktiga de personerna än må vara? Samma behov som har drivit en generation unga män i famnen på Jordan B Peterson. Någonstans finns också ett försvar för att låta barn vara barn, som är vackert.
Trots en viss ojämnhet hade originalfilmen vissa rena musikalkvaliteter: vissa scener, som filmade människor som dansar bland tecknade pingviner, och vissa sånger som Supercalifragiliticexplialadoucious, Go fly a kite eller Feed the birds.
Flygande supernanny
Nu har Disney gjort som de brukar: kopierat sitt original som om det vore Bibeln, dragit ut det till två timmar och en kvart, och kvävt det under enorma resurser. Sedan blankat tills det glänser: otroligt fint gjort men livlöst. Filmen lyser av sin önskan att bli en kommande julfilm, en Broadwaypjäs och en reklamfilm för turiststaden London, orolig inför brexit men med vilja att branda barndom. Tanken bakom den nya berättelsen är inte dålig: det är trettiotal i depressionens London. Den första filmens barn, Michael (Ben Whishaw, deprimerad som en blöt fläck) och Jane (Emily Mortimer, docksöt fackföreningsaktivist, i stället för originalets suffragett), är vuxna. Michael har nyss blivit änkling och bor kvar i barndomshemmet med sina tre små barn. Tyvärr har han intecknat huset för att sköta om sin sjuka fru och banken är ute efter det, trots att Michael är en anställd och hans far sägs ha haft aktier där.
För att rädda alltsammans kommer Mary Poppins flygande med sitt paraply. Onekligen är Emily Blunt närmast en perfekt kopia av Julie Andrews: en sked mer sinnlighet, en slurk mindre sångröst.
Dammiga könsroller
Men trots generationsskiftet och att epoken är en annan tar filmen bara de gamla scenerna rakt av, med mer av allt: korallrev och dansande lykttändare på BMX-cyklar i evighet. Det här gäller även scener som var poänglösa redan första gången: stackars Meryl Streep får till exempel spela och sjunga som en kusin till Mary Poppins i en scen som bara kan betecknas som pinsamt slöseri. Colin Firth gör en ondskefull bankir som vill lura barn. Den nya musiken av Marc Shaiman och Scott Wittman är tyvärr förglömlig men kompetent sjungen. Filmen vill säkert vara en hommage, men är så trogen att det blir tråkigt. Könsrollerna är dammiga, det hålls ett litet tal för aktiesparande och lite uppiggande kritik mot de giriga bankerna. Men för det mesta är det en stor, sockersöt, stel film för små barn med stort tålamod.
På slutet lyfter filmen, det inträffar några påhittiga vändningar, som en livslevande Dick Van Dyke och en ljuvlig ballongscen, men det är för lite, för sent.