Kvickt och fräckt musikerporträtt
Filmen om Juice Leskinen är förutom ett musikdrama också en bitterljuv relationsskildring. Mycket av styrkan springer ur det stämningsfullt grådaskiga fotot.
DRAMA/MUSIK
Juice
Regi: Teppo Airaksinen. Manus: Antti Heikki Pesonen. Foto: Aarne Tapola. I rollerna: Riku Nieminen, Iida-Maria Heinonen, Pekka Strang, Antti Tuomas Heikkinen.
De populärkulturellt spetsade personporträtten fortsätter att välla in. I kölvattnet av Timo Koivusalos Olavi Virta-film och i väntan på Kari Tapio-rullen Olen suomalainen (på höstkvisten) ser vi Teppo Airaksinens Juice, som i Juice Leskinen (1950–2006).
Och någon Olavi Virta, filmen, är ju detta inte. Där Koivusalo radade tablå på tablå, i ett desperat försök att fånga rubbet, går Airaksinen (Kulman pojat) in för att förmedla lukter och smaker och känslor – av ett sjuttio-åttiotal där allting var så mycket mera inpyrt.
Fram växer så ett Finland där man jämt och ständigt äter pyttipanna och bolmar så det står härliga till. Det är som om Kekkoslovakien här skulle dra sin sista suck, detta samtidigt som Väinö Linna och Lauri Viita får ge plats åt en den unga generationens nationalskald.
Inledningsvis bär det av till Juankoski, till barndomslandskap som präglas av ständiga begravningar. Vems, det kvittar, känslan av ett mörker som endast med galghumor och ironi kan bemästras har etablerats.
Följande hållplats är studielivet i Tammerfors. Där studiekamraterna kräver USA:s utträde ur Vietnam talar sig den tunnhårige gycklaren varm för Internationalen som får ”alla slappkukar att resa sig”.
Pekka Strang i roll
Texterna avlöser varandra tills flickvännen, senare hustrun Marja (IidaMaria Heinonen) bussar Juice på en uppenbart förtjust Mikko Alatalo (Antti Tuomas Heikkinen). Harri Rinne (Pekka Strang), en annan aspirerande musiker, är inte lika lättflirtad men de oaktat ser Los Coitus Interruptus, senare Coitus Int, snart dagens ljus.
Första singeln Imeläkivi ger inget utslag men det gör Marilyn, ett popörhänge där Juice Leskinens fräckhet och verbalakrobatik kommer till sin rätta (alla var förvisso inte lika förtjusta).
Nu är ju Juice, The Movie, inte blott ett musikdrama. Det är också en bitterljuv relationsskildring där den största av ordkonstnärer i sitt privatliv stundvis reduceras till en svartsjuk, självömkande skit.
Spriten spelar inte överraskande en avgörande roll men med det inte sagt att Juice, skriven av Antti Heikki Pesonen, skulle klä sig i svart. Inget biter på Leskinens ironiska res- pektive självironiska slängar, faktorer som gör att filmen hela tiden andas och lever, visar långfingret.
Blyg, kvick, elak
Till saken hör att det fungerar även dramaturgiskt. Åren kommer och åren går men utan att Teppo Airaksinen tappar bollen, utan att det skissartade slår hål på helheten. Ja, plus att filmen har den goda smaken att sätta punkt innan det barkar käpprätt åt helsike.
Mycket av styrkan i Juice springer ur det stämningsfullt grådaskiga fotot (tack Aarne Tapola) som med en närmast förödande precision ringar i den insnöade gårdagen.
Men det som gör att filmen lyfter ovanför trädtopparna är musiken. Låtar som Jyrki boy och Viidestoista yö hör tvivelsutan till den finska rockmusikens kanon och får i filmen det utrymme – och de tolkningar – som de förtjänar.
Givetvis bör man också nämna Riku Nieminen som gör blygt, kvickt och mördande elakt med samma självklarhet. Klockrent var ordet. En eloge förtjänar även Pekka Strang som tacklar Harri Rinne, filmens bad boy, med en skitstövels charm. Nämnas kan här att Iida-Maria Heinonens Marja är ett hopkok av kvinnorna i Juice Leskinens liv.
Det som gör att filmen lyfter ovanför trädtopparna är musiken.