Befriande svordomar på British Library

Perkele! skrek en fullsatt sal med kvinnor på British Library häromveckan.

Tankesmedjan Hattu med Rosa Meriläinen i spetsen basunerade ut glädjebudskapet om den feministiska svordomssoarén inför en fullkomligt betagen och hängiven publik. Tammerforsbaserade Hattus koncept går ut på att engagera publiken i ett open mic-evenemang där deltagarna får berätta vad som gör dem förbannade.

På plats finns ett gäng ”försvärare”, som med sina fördomsfria intron sätter tonen för kvällen – en tillställning där alla kan och får höras och ingen fördöms.

På British Library ordnades det finländska gästbesöket inom ramen för en serie evenemang som uppmärksammar suffragettrörelsens 100-årsjubileum. Jag kände en viss spänning inför kvällen: får de finländska försvärarna med sig publiken, tar någon mikrofonen och fungerar det hela i bibliotekets kafé? Jag behövde inte vara nervös: efter Rosa Meriläinens, Johanna Vehkoos och Saara Särmäs inledande ord om kvinnors skam och nedvärdering formligen exploderade publiken i mikrofoniver. Den ena efter den andra intog scenen för att dela med sig av både sprudlande, sorgliga, argsinta, förskräckliga och irriterande historier.

Vi hörde kvinnan vars vänlighet och glädje missuppfattas som flirt och sexuella inviter, hur det i det (annars väldigt rika) engelska språket saknas ord för kvinnlig sexualitet, hur en kvinna pressas av släkt och vänner att inleda ett parförhållande (det enda rätta menar släkten) och en annan våndas över att fortfarande vara den som bär huvudansvaret för att sköta om åldrande släktingar.

Kvällens enda svärande man berättade att han inte fick sin e-post besvarad av manliga kolleger – de trodde nämligen att han var en kvinna då hans namn var mera feminint än maskulint. Efter att de manliga mottagarna uppdagat att han de facto också är man löpte kommunikationen åter fint. Vi hörde en kvinna som under sina medicinstudier blivit förringad och klappad på huvudet av både professorer och medstuderande då hon berättade om sin strävan att skapa effektivare smärtlindring för menssmärtor – sånt kan väl inte behövas tyckte gubbarna.

Vissa var proffs, eller närapå, och drog ner skrattsalvor och hurrarop, medan andra stod vid mikrofonen inför en publik för första gången och talade direkt ur hjärtat med en sådan desperation och kraft att publiken satt i tårar.

Jag hade lovat att själv gå upp på scenen ifall vi inte fick tillräckligt många frivilliga. Ett sådant ögonblick uppstod inte, snarare tvärtom, så jag har fortfarande min historia att berätta: Min engelska bank tvingade mig att definiera mig själv som gift eller ogift genom en titel. En man kan gå från ungdomen till graven som Mr, men en kvinna ska värna om sin identitet som Miss, Ms eller Mrs. I mitt fall ledde en avvikande titel i ett gammalt intyg att banken nu kände sig nödgad att definiera mig som ogift, trots mina protester om att så inte var fallet. Varför ska vi ännu i denna dag definiera en kvinna via hennes äktenskapliga status?

Kanske får jag berätta om hur jag hatar fjättrande kvinnotitlar på nästa svordomssoaré i vår. Nästa år fyller den finska feminismens moder Minna Canth 150 år och vi kommer att tillägna henne en feministisk svordomskväll i London. Vad kunde väl vara lämpligare eftersom hennes namn i sig är en av de läckraste engelska svordomarna? Jag tror att Minna skulle ha känt sig hedrad.

”På plats finns ett gäng ’försvärare’, som med sina fördomsfria intron sätter tonen för kvällen – en tillställning där alla kan och får höras och ingen fördöms.”

EMILIE GARDBERG

Chef för Finlands institut i London