Kina vill bli en världsmakt, handelskriget kan vara USA:s motdrag mot en geopolitisk utmanare. Men historien visar att många sådana konflikter har slutat med krig.

Handelskriget mellan Kina och USA ligger på is, men konflikten har vidare implikationer än tulltariffer och sojabönor.

Vid G20-mötet i början av december enades presidenterna Donald Trump och Xi Jinping om att skjuta upp tulltarifferna som skulle införas vid årsskiftet i tre månader. Under tiden ska Kina och USA förhandla om frågor där länderna är oeniga, Kina lovade också att köpa mera jordbruksprodukter, främst sojabönor, från USA.

Överenskommelsen väckte förhoppningar om att ett fullskaligt handelskrig kan undvikas. President Trump sade att tremånadersperioden ska användas för att lösa de stora tvistefrågorna. Men det som USA kräver är inget mindre än att Kina ska förändra grunderna för sitt parti- och statsledda ekonomiska system.

Xi Jinping gav en indirekt kommentar till tarifföverenskommelsen då Kina några dagar före jul firade att det har gått 40 år sedan Kina inledde reformpolitiken som har gjort landet till en världsmakt. Xi slog fast att kommunistpartiet kommer att vara den ledande – och enda – politiska kraften i Kina, och att partiet kommer att hålla ett fast grepp om ekonomin.

Xi sade också att ingen kan diktera för Kinas folk vad man ska och inte ska göra.

Uttalandet kan ses i ett bredare sammanhang än dispyten om tulltariffer.

Xi Jinping har en ambitiös plan som syftar till att Kina år 2049, när kommunistpartiet fyller hundra år, ska vara ”fullt utvecklat, rikt och starkt”.

Medlet för att nå dit kallas ”Nya sidenvägen”, på engelska One Belt, One Road”, där ”belt”, bältet, syftar på landvägarna mellan Asien och Europa och ”road” betecknar sjörutterna.

Också Finland har en station på den nya sidenvägen, bland annat via en järnvägsförbindelse som utgår från Kouvola. Den planerade och kritiserade - järnvägen genom Lappland till Kirkenes vid ishavskusten har också kopplingar till sidenvägen.

Kina gör ingen hemlighet av sina ambitioner att bli en världsmakt. Kina skaffar kontroll över både strategiska råvarukällor och viktiga hamnar runtom i världen, och finansierar stora infrastruktursatsningar.

Investeringar är vanligen väl- komna, men Kinas aktivitet har också väckt kritik för att den lånebaserade finansieringen kan göra mottagarländerna politiskt beroende av finansiären.

Kinas globala ambitioner kommer förr eller senare att utmana den enda nuvarande supermakten, USA. I själva verket kan handelskriget vara en del av konfrontationen. I Financial Times skriver Gideon Rachman (17.12. 2018) att en tolkning av handelskrisen är att USA nu har börjat motarbeta Kinas expansion.

I oktober höll USA:s vicepresident Mike Pence ett tal där han kom med rad anklagelser mot Kina och deklarerade att USA nu ska ompröva sina relationer med landet, och sätta USA:s intressen främst.

USA har hittills förhållit sig positivt till Kinas ekonomiska utveckling och antagit att växande välstånd gagnar demokratiseringen. Men Xi Jinping har tvärtom stramat åt det totalitära styret.

Rachman menar att det finns två linjer i Trumps administration. Den ena, som Trump antas företräda, är att verkligen åstadkomma ett fungerande handelsavtal. Den andra linjen är att USA:s mjuka politik har gagnat Kinas globala maktambitioner, och att det nu är dags att byta fot, och inte väja för konfrontationer.

Spänningen mellan den etablerade stormakten USA och den växande stormakten Kina har fått Harvardprofessorn Graham Allison att påminna om begreppet Thukydidesfällan.

Historikern Thukydides i det antika Grekland beskrev det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta på 400-talet f.Kr. Begreppet innebär att konfrontationen mellan en etablerad och en aspirerande stormakt ofta slutar med krig. Allison har i en bok granskat 16 sådana konfrontationer, 12 ledde till krig.

Hur det peloponnesiska kriget slutade? Med att den växande, totalitära stormakten Sparta totalt krossade den med sin tids mått demokratiska stormakten Aten.