Vilda visioner blev verklighet.
Den kväll Ville Haavikko kom hem till sin flickvän, numera hustru, och meddelade att han ska bygga ett snöhotell hade hon bara en fråga: ”Är du full?” Det var han inte. Han hade en vision. Nu har paret sitt elfte snöhotell.
I byarna utanför Rovaniemi erbjuds turisterna utflykter med hundspann eller besök på renfarmer för att skapa arbete som det går att livnära sig på. Ville Haavikko byggde ett snöslott. Och medan olyckskorparna kraxade om att karlen inte kommer att lyckas byggde han ett till. Därefter utvidgade han affärerna till norrskensturism.
Två dagar innan har Ville Haavikkos storebror ramlat ner i en isränna med motorsåg och allt. Sågen har han hållit i utan att låta den sjunka ner mot bottnen av sjön Lehtojärvi, men lillebror kan inte låta bli att slänga i väg en gliring om att Kalle ändå inte lyckades hålla sågen torr. Bröderna har varit några hundra meter ut på sjöns blankis för att såga upp kvadratmeterstora isblock. Blocken, med en ytglans som av skrynkligt silke, ska senare sågas upp till bardiskar, stolar och andra möbler. Somliga ska studerande vid Lapplands universitet ta hand om och skulptera. Snöhotellet bjuder inte bara på svala bänkar, utan också på nya konstverk varje säsong.
I kvällsmörkret står Haavikko inne i en blekgul snökupol och tittar mot taket. Här inne ska ett tjugotal förälskade par vigas under vinter och vår. Väggkonstruktionerna är ett resultat av Haavikkos nyfikenhet, byggarglädje och orubbliga tro på att den som siktar framåt och uppåt måste lyckas.
”Varför bygger ingen?”
Haavikko studerade egentligen lantmäteri i Rovaniemi och planerade en karriär som fastighetsförmedlare när det här med snön kom in i bilden.
– I något skede hade jag anmält mig till en snö- och isbyggeskurs för att en kompis sagt att den ger lätta studiepoäng. När kursen äntligen började hade jag egentligen inte längre så stort behov av poängen, men gick nu till den första föreläsningen i alla fall, säger han.
Poäng eller inte, när föreläsaren talat och demonstrerat ett tag var Haavikko såld. Han började ställa frågor om teknik och hållfasthet. Varför bygger man så där? Kunde man inte göra så här?
Heidi Haavikko var 23 och Ville Haavikko 24 år när han kom hem från föreläsningen och meddelade att parets framtid kan ligga i snö och is. Föreläsaren hade berättat om Jukkasjärvi ishotell i norra Sverige och nu skulle det upplevas på ort och ställe.
– Vi åkte dit och tittade. Sedan började jag tänka. Varför har ingen byggt ett snöhotell i Rovaniemi? Det finns ett i Jukkasjärvi och ett i Kemi. Varför inte i Rovaniemi?
Haavikko blev inte klok på varför ingen tagit den uppenbara chansen och kontaktade möjliga finansiärer. En lokal bankdirektör nickade gillande och på Närings-, trafik- och miljöcentralen fanns ett försiktigt intresse. Det var bra, för Haavikko hade också tänkt be om finansiering via den statliga specialfinansiären Finnvera, som går in och hjälper bland annat vid nyetablering av företag förutsatt att det finns andra finansiärer att dela riskerna med och att man tror på projektet. Dessutom hade han talat med en pensionerad polis, som var beredd att sälja 3,5 hektar mark vid Lehtojärvi. Det var viktigt, för tillgång till mycket vatten var en grundförutsättning för att kunna ta upp is och få snökanonerna att fräsa på.
– När allt såg bra ut och vi satt i möte meddelade Finnveras representant att det här är ett för riskabelt företag, att det inte kommer att bära sig ekonomiskt. De trodde inte på mig, säger Haavikko.
Orsaken till nobben var att det redan fanns restauranger som hade problem med lönsamheten i området.
– De fattade inte att jag inte talade om restaurangverksamhet, utan om is och snö. Att vi dessutom behövde en fast byggnad för matlagning, toaletter och duschar var liksom en följd av snöprojektet, säger Haavikko.
Finnvera lämnade mötet, men bankens och NTM-centralens representanter hade sett glöden hos den unga mannen. De gick runt hörnet, fattade ett beslut och kom tillbaka med beskedet att Haavikko kan börja jobba.
– Det här var 2008, precis före finanskrisen. Vid midsommar började vi fälla skog och till julen samma år bokade vi in de första kunderna. Vi sov inte mycket under det där första halvåret, säger Haavikko.
Varm isbastu
Till en början kunde paret Haavikko anställa en person. I dag, elva år senare, har man en säsongsarbetande personal på ett femtiotal anställda mellan oktober och april och ett dussin på jobb under sommarsäsongen.
– Det där beror lite på vad som ska renoveras eller byggas, säger Haavikko, som ingalunda nöjt sig med snöhotell 1.0. Den här säsongen har snöslottet 75 sängplatser, en isbar, en isrestaurang med 200 platser, ett kapell samt snöbastu, som efter olika testversioner fungerar som Haavikko vill att en bastu ska.
– Den ska vara 70 till 80 grader varm så att de graderna håller i 15 minuter. Sedan får man vädra ur och låta väggarna frysa till i en halvtimme igen, säger han. De två meter tjocka bastuväggarna av snö smälter 3–5 millimeter för varje uppvärmning. Det gör att en bastu klarar 70– 100 uppvärmningar. När värmen ätit upp 30 cm av väggen är det dags att bygga nytt.
– I det skedet har bastun blivit så stor på insidan att den inte längre blir tillräckligt varm, säger Haavikko, som eldade bastuugnen glödande het i de första fyra versionerna för att förstå hur det hela måste byggas för att hålla och fungera. Tjugo bastur per säsong behöver han för att ständigt kunna hålla sex stycken varma.
Det bor en utvecklare i Ville Haavikko och därför planerar han ständigt nytt.
– Man kan alltid göra något bättre, eller hur? Att tänka att något är ”bra nog” är att gå bakåt, säger han och flinar.
Fönster mot himlen
Två år efter att det första snöslottet byggts insåg Haavikkos att alla inte vågar sova under kalla kupoler, men att en del av gästerna gär-
na skulle övernatta långt från Rovaniemis ljus för att få en chans att se norrskenet utan störande gatubelysning och upplysta skyltfönster. Man behövde stugor: varma stugor med fönster mot himlen. Efter lite räknande och funderande kom Ville Haavikko till ett en sexhörning är en utmärkt bottenplan för att bygga en så stabil och energisnål stuga som möjligt.
– När en grund fanns bar jag ut en säng och lade mig i den. Sedan började kompisarna lyfta upp väggelement för att jag skulle kunna bestämma hur hög väggen behövde vara.
Haavikko hade nämligen frågat runt lite och hört att de som bott i stugor med helvägg av glas saknat möjligheten att duscha och använda toalett. Han ville alltså bygga väggar som skydd mot insyn, men bara så mycket som behövdes.
– Så då låg jag där och tittade mot horisonten medan de andra lyfte upp olika höga väggar. När jag inte längre såg trädtopparna var det bra. Där hade vi vägghöjden.
Modet att försöka bor inte endast i Ville Haavikko. Ute i nattmörkret, över sjöns svarta is, rör sig nu en eldriven snöskoter med dovt smattrande drivmatta. Det här, tysta eldrivna snöskotrar, är lillebror Olli Haavikkos inmutning.
– Han vill göra vintersafari med tysta snöskotrar så jag hyrde ut en del av tomten till honom så han kan få i gång businessen. Man måste ju hjälpa lillbrorsan, säger Ville Haavikko.
Uppe på backen bär brödernas pappa Unto Haavikko på en spade. Medan Olli bygger kontor och förråd för sin nya affärsverksamhet hjälper pappan mellansonen med snöslottet. Från årsskiftet ger han över sin odling av sommarblomster till den äldste sonen Kalle Haavikko, han som nyss badade med motorsågen. Hans hustru har nyss sagt upp sig från sitt fasta arbete och planerar enkla utflykter av olika slag för turister och eventuellt hembesök för dem med möjlighet att baka traditionellt tunnbröd. Om det bär eller brister vet ingen än, men alla vet att man måste våga för att vinna.