Överväg att sänka skatterna och avreglera arbetsmarknaden
ARBETSMARKNADEN I en HBLledare (20.12) skriver JohnErik Jansén att den implementerade aktiveringsmodellen som kräver extensivare krav för att lyfta diverse stöd inte fungerar. Detta resonemang bygger han på fackcentralen FFC:s och Industrifackets enkät som gått ut till dess medlemmar.
Jag instämmer med Jansén att de pågående ”individuella matchningar” med ”sysselsättningscoacher” för arbetstagare inte har tillräckligt med resurser, men till skillnad från Jansén anser jag att nedläggningen av dessa är en bra sak. Detta eftersom det enbart har varit en pengasänka som krävt oerhört mycket tid för varje enskild arbetslös, utan att ha gett några betydligt bättre resultat. Vidare är själva enkäten som utförts av facken problematisk på flera plan.
Enkäten säger ingenting om de deltagande individernas utbildningsnivå, ålder, längd på arbetslösheten och så vidare. Variabler som dessa spelar en stor roll i detta fall, inte minst när vi tittar på den finländska arbetsmarknaden och ser var efterfrågan och tillväxten på jobb ligger. Enligt Statistikcentralen var förändringen på arbetsmarknaden 2013–2016 stor inom bland annat ittjänster samt arbetsförmedling genom bemanningstjänster, såsom administratörer och så vidare. Sådana arbeten kräver ofta en högskoleutbildning. Itsektorn ökande med cirka 2 500 jobb, medan bemanningsyrken ökade med 10 000 jobb, för totalt cirka 50 000 respektive 60 000 jobb. Till skillnad från bland annat förvärvs arbeten i hemmet, som ökat med 2 500 jobb, men som totalt ligger under 15 000 jobbtillfällen. Eftersom vi inte vet vilka jobb som sökts, och inte heller vilka dessa 6 000 individer är, blir det väldigt svårt att dra några som helst slutsatser av resultatet.
Diverse understöd kan i flera fall vara större belopp än fasta löner och arbetstagare kan sällan, eller aldrig, konkurrera med löner på arbetsmarknaden eftersom kollektivavtalen och den reglerade arbetsmarknaden utgör hinder. Den minimilön som är kollektivavtalsbaserad för arbeten som kräver lågutbildning är ofta inte betydligt högre än bidragen man kan lyfta, och i värsta fall till och med lägre än bidragens totalbelopp. Således är det inte konstigt att sådana jobb inte lock ar, inte minst när man väger in det faktum att jobb som betalar ut låga löner genom kollektivavtal ofta har krävande arbetstimmar, långa dagar och är ofta fysiska arbeten. En person som lever på statligt arbetslöshetsunderstöd kommer inte vilja ge upp denna inkomstkälla för ett yrke som på flera sätt gör livet tyngre.
Detta är inte så konstigt, snarare vill jag hävda att det är rationellt, men däri ligger dilemmat. De nordiska välfärdsstaternas omfattande bidragssystem ska finnas på plats för att hjälpa till i svåra situationer, under premissen att det är temporärt. Att ha ett jobb att gå till tillför mening och gör individen till en aktiv del av samhället. Eftersom vi har en så högt reglerad arbetsmarknad och ett bi dragssystem som gör det mera ekonomiskt lönsamt att inte jobba, är det föga förvånande att FFC och Industrifackens medlemmar ställer sig överväldigande negativt till dessa reformer.
Med det sagt får vi inte glömma att vi har ett av världens högsta skattetryck i Finland, vilket innebär att skattebetalare behövs för att hålla i gång samhällsmaskineriet. Vi kan inte äta kakan och ha den kvar, och måste därför överväga att sänka skatterna, inte minst arbetsgivaravgifter och inkomstskatter, avreglera arbetsmarknaden och låta arbetstagare och arbetsgivare i större utsträckning själva agera på arbetsmarknaden. THEO HEROLD Uppsala, Sverige