Vår trasiga nya värld

Vi tycks inte längre vara välkomna i varandras världar. Vi får inte berätta varandras berättelser eller bära varandras bördor, vi får inte träda i varandras ställen eller föra varandras talan. Vårt vi har gått sönder. Hur blev det så här?

Det finns inga enkla förklaringar. Kanske är den långsamma nedmonteringen av utbildningen en bov i dramat? Kanske kommersialiseringen av medierna? Kanske, när internet gjorde kulturen och de äkta nyheterna omöjliga att ta betalt för, att vi alla förvandlades till dumhuvuden och annonsörsföda, glömska av våra samhällens nödvändiga mentala allmänningar, individuellt självbespeglande, högkonsumerande och besatta av vår egen status?

Status har i alla fall med saken att göra. I vår nya trasiga värld hyser nämligen alla samma förtvivlade misstanke: de andra har det bättre än jag. Jag halkar efter. Jag trampas på. Någon kränker mig. Jag måste komma ikapp eller åtminstone ge igen. Tillvaron har blivit ett gigantiskt nollsummespel där alla känner sig som förlorare. Hur ska vi limma ihop oss igen? Antagligen är de enkla lösningarna kontraproduktiva. Blockerar vi våra virtuella meningsmotståndare eller vägrar kontakt med dem vi uppfattar som våra fiender gör vi bara oceanen större mellan våra öde öar. Kanske måste vi göra tvärtom? (- - -) Ett mål för 2019 kanske, en början på vårt nya vi? Att var och en av oss, i det verkliga livet, träffar någon vi inte känner och säger: Hej, hur har du det?

Och sedan lyssnar på svaret.

Michael Hancock

Nya Åland skriver att västvärldens samhällsmaskineri håller på att koka torrt, att vi inte längre verkar ha en gemensam arena. Överallt finns det populism, främlingsfientlighet eller ren rasism, konfrontationspolitik framför kompromisser och socialmedialt raseri över stort och smått, i ständigt samma uppskruvade tonläge. Samhället genomsyras av gift från både höger- och vänsterkanten.