I nikotinets grepp

Indianerna g jorde det, Kolumbus g jorde det, Marlboromannen g jorde det. ”Alla” g jorde det. I dag slutar ”alla”. Dags att utmana nikotinets makt?

Kristoffer Kolumbus gjorde det redan 1492. Rökte. Hans möte med Arawakindianerna blev ödesdigert. Vid den här tiden röktes tobaken i pipa och var en religiös ceremoni och en fredssymbol.

Och på den vägen rullade det vidare. I slutet av 1500-talet gjorde tobaken sitt intåg vid det franska hovet – den som introducerade det var en herreman vid namn Jean Nicot. Nikotinbegreppet hade fötts.

Nikotinet spreds med en så våldsam fart att både religionen och freden tappades bort på vägen. När spanjorerna i Sevilla kom på idén att rulla tobaken och linda in den i papper hade cigaretten uppfunnits och när cigarettmaskinen kom i slutet av 1800-talet startade den storskaliga tillverkningen.

Som uppvuxen i Jakobstadsnejden går tankarna osökt till Strengbergs tobaksfabrik som i början av 1900-talet var landets största med dotterbolag runt om i Norden.

Vad fick mig att ta mitt första bloss? Jag kan inte skylla på indianerna eller på Kolumbus, hur gärna jag än skulle vilja. Inte ens på Strengbergs.

Jag läser vidare om tobakens historia och förvånas. Visste ni att Finland på 1920-talet var det land där man rökte mest? Visste ni att männen som skickades ut i krig i Finland fick tobak som en statlig gåva? 76 procent av dem var rökare efter krigen.

När jag växte upp levde ännu Marlboromannen i högsta välmåga. Att alla de tre männen som utnyttjades i den amerikanska tobaksreklamen dog i lungcancer talades det aldrig lika högt om … Kan jag skylla mitt första bloss på Marlboromannen? Inte ens det funkar.

Men ”alla” rökte. Det röktes överallt – på arbetsplatser, på kontor, i bussar, tåg, i flyg. Förfärligt? Javisst ja, men en verklighet då.

Larmrapporterna om rökningens skadeverkningar duggade allt tätare, men folket blossade på. Ännu så sent som 1990 rökte 33 procent av männen och 20 procent av kvinnorna. Men så kommer förbuden – tobaksreklam förbjuds, rökning i flyg förbjuds, rökning på arbetsplatser förbjuds, åldersgränsen för inköp av tobak höjs.

Och det vänder. 2015 röker 16 procent av de finländska männen och 12 procent av kvinnorna.

När jag en lördag i november i år sade ”i dag ska jag inte röka” möttes jag inte av några glädjetjut eller applåder. Eftersom jag lever med en människa som aldrig tagit ett enda bloss var förståelsen för det historiska i mitt uttalande inte särskilt stort. Det där med att fimpa är väl inget problem?

Men om någonsin så visade sig talesättet ”lättare sagt än gjort” vara sant. Våndans tid hade bara börjat. Nikotinets grepp satt hårt – och sitter fortfarande. Eller egentligen ovanans grepp.

Om jag klarade det? Det vet jag inte. Men jag kämpar – och av den här texten förstår ni att jag mera än någonsin tidigare tänker på …. just det. På cigaretter. På tobak. På nikotin.

Men jag gör igen en gång som ”alla andra” – jag fimpar. 2030 ska ingen av oss längre röka. Den målsättningen slogs fast för ett år sedan. Så jag drar mitt strå till stacken för att göra Finland rökfritt.

I dag är det nyårsafton – de stora löftenas dag. Jag har inte lovat att sluta röka – det enda jag har lovat är att inte tända en cigarett. Det är så mycket mindre än det första.

Medan jag skriver de här raderna är suget stort.

Nej. Jag tände den inte. Inte den här gången heller. Gott nytt år!

”Om jag klarade det? Det vet jag inte. Men jag kämpar – och av den här texten förstår ni att jag mera än någonsin tidigare tänker på …. just det. På cigaretter. På tobak. På nikotin.”

MARITA GRANROTH

featurechef