Att försöka förstå Schjerfbeckdebatten
Är det okej att Helene Schjerfbeck talar finska på film? Hösten 2018 debatterades den frågan flitigt, och inte bara i Svenskfinland. Kulturforskare Sven-Erik Klinkmann gör ett försök att tränga djupare i frågeställningarna.
Hur kan man komma vidare med frågorna kring den planerade filmen av Antti J. Jokinen om Helene Schjerfbeck, en konstnär som, för att hänvisa till konstvetaren Pontus Kyanders första inlägg i debatten, hade sin blick riktad inåt mot den egna konsten, med motiv hämtade från den egna intimaste sfären – inte minst självporträtten – men som samtidigt var så uppenbart medveten om att konsten utanför Finland rört sig mot expressivare, friare uttryck. I ett annat av inläggen i debatten sade Carl Appelberg, sentida släkting till Schjerfbeck, att konstnären skulle ha avskytt en film om sitt liv, eftersom hon var mycket mån om sin privata sfär.
De här två hänvisningarna kan utgöra en utgångspunkt för ett försök att se vad det är i debatten som är betydelsebärande, vad det är som gör att en publik eller i detta fall en grupp tidningsläsare låter sig så starkt engageras av ett konstnärskap som ofta befunnit sig på en egen kurs i relation till sin samtid och till dominerande diskurser i denna samtid.
Vad som hänt senare, inte minst på 2000-talet handlar, tror jag, om tre kulturella processer, som gjort att diskussionen om Helene Schjerfbeck kommit in i ett nytt ljus, någonting som syns ännu tydligare i samband med frågorna som uppstått kring den kommande filmen. De tre processerna är: popularisering, ikonisering och intimisering. Processerna kan betraktas som sinsemellan olika. Samtidigt kan de lätt samverka och ömsesidigt förstärka varandra.
Det är som om den kommande filmen, så som den presenterats i media, skulle fullborda en lång linje där Helene Schjerfbeck går från att ha varit en social och kulturell outsider till att bli om inte ännu riktigt en nationell ikon så i varje fall en populärkulturell sådan. Parallellt med ikoniseringen pågår nämligen en intimisering och en popularisering av henne. Utifrån det perspektiv jag försökt anlägga på debatten kommer processerna att komplicera det jag beskrivit som kravet på mimesis, verklighetstrogenhet, äkthet. Samtidigt finns också risken att de som representerat den språkliga minoriteten i debatten om filmen hamnar utanför populariserings-, romantiseringsoch ikoniseringsspåren. Det är signifikativt att de som uttalar sig i debatten på finlandssvenskt håll övervägande kommer från ett annat håll än det populära. De som deltagit har varit konst- och litteraturvetare, teatermänniskor, och en sentida släkting till konstnären, Carl Appelberg. Undantaget utgörs av Jörn Donner som i ett inlägg skrev om sina egna försök att på sin tid etablera en tvåspråkighet i finsk film.
Avvaktande och avvisande
Omvänt: När frågan om Schjerfbeck på film diskuteras ur ett populärt perspektiv kommer diskussionen att handla mer om dubbning av filmer än om verklighetstrogenhet. På finskt håll har reaktionerna på debatten varit avvaktande, i vissa fall avvisande (enligt ”storm i ett vattenglas”-modellen), i andra fall mer förstående. Exempelvis filmforskaren Kimmo Laine har förvånat sig över att filmregissören Antti J. Jokinen med sin populära inriktning var intresserad att göra en film om Helene Schjerfbeck.
Det som tycks ha skett på 2000-talet är att samtalet om Schjerfbeck kommit in i en ny domän, det populäras domän, från att tidigare i hög grad ha ingått i en domän som handhafts av specialister, konnässörer. Man kan identifiera flera viktiga nedslag i populariseringsprocessen, åtminstone fyra skrifter om Schjerfbeck, samtliga på finska, som utkommit under detta årtusende. Två av skrifterna är romaner: Rakel Liehus Helene som utkom på finska 2003 (översatt till svenska, på ett rikssvenskt förlag 2005) och Mila Teräs Jäljet – romaani Helene Schjerfbeckistä (2017). Anmärkningsvärt är att båda romanerna är skrivna i jagform. Speciellt Liehus roman ägnar betydande intresse åt Schjerfbecks relationer till män, den mystiske fästmannen, konstentusiasten Einar Reuter/H. Ahtela och konsthandlaren, galleristen Gösta Stenman.
Greppet innebär en tydlig förstärkning av den intimisering som funnits med som ett viktigt tema vad gäller Schjerfbeck redan tidigt i receptionen av hennes konst (se exempelvis konstvetaren Marja-Terttu Kivirintas avhandling Vieraita vaikutteita karsimassa från år 2014 om konstnärerna Schjerfbeck och Juho Rissanen). Som ett viktigt nedslag i populariseringsprocessen får också konstvetaren Riitta Konttinens stora biografi, Oma tie. Helene Schjerfbeckin elämä (2004), över Helene Schjerfbeck räknas.
Idyllisering?
Vad innebär en intimisering av konstnären Helene Schjerfbeck? Att vi ska förväntas kunna avläsa hennes konst- och livssyn på ett tydligare, mer inkännande sätt? Att vi bättre ska kunna identifiera oss med hennes livsval och kamp, hennes konst? Eller innebär initimiseringen att hennes konst och konstnärspersona kommer att utsättas för en idyllisering och romantisering som får dem att framstå i ett starkt förenklat ljus? En parallell som osökt infinner sig är den till Franz Kafka, författaren som ju var samtida med Schjerfbeck och delade flera av outsiderns egenskaper med henne (han tillhörde, som tyskspråkig jude i Prag, en språklig och kulturell minoritet, eller en minoritet i minoriteten).
Också Kafkas verk, inklusive hans brev (liksom Schjerfbeck var han en flitig brevskrivare) utsattes av kritiken för försök till intimisering, som kulturforskarna Gilles Deleuze och Felix Guattari skriver i sin bok Kafka. För en mindre litteratur reagerade Kafka med raseri på kritikernas och läsarnas försök att förvanda ho-
Det är som om den kommande filmen, så som den presenterats i media, skulle fullborda en lång linje där Helene Schjerfbeck går från att ha varit en social och kulturell outsider till att bli om inte ännu riktigt en nationell ikon så i varje fall en populärkulturell sådan.
nom till en intimistisk skriftställare (gällande hans brevväxling med den tilltänkta fästmön Felice Bauer, en förlovning som ju bröts), eller en författare som av kommunisterna anklagades för småborgerlig intimitet och frånvaron av all slags social kritik.
Frågan om intimitet i Schjerfbecks fall kan, utifrån ett språkoch kulturpolitiskt perspektiv, som ju varit en av de centrala angreppspunkterna i debatten, tänkas innehålla åtminstone två möjligheter som är sinsemellan motstridiga. Den ena är att intimiseringen döljer den socialt realistiska miljö som var Schjerfbecks bakom ett draperi av närhet och identifikation som tar sikte på andra aspekter av konstnärspersonan (romantiska eller sentimentala, exempelvis). Den andra möjligheten är, tvärtemot detta, att intimiseringen ännu tydligare lyser upp de ”konkreta detaljer” som är centrala i Helene Schjerfbecks liv, frågor om språk, kontakter, brevskrivande, grannar, modeller, släktingar, läsande med mera. Hur Jokinens film kommer att hantera den här dualismen blir av betydelse för hur filmen kommer att bedömas.
Populärkulturell ikon
Parallellt med populariseringen och intimiseringen är också den ikonisering som ”drabbar” Schjerfbeck, inte minst under de senaste decennierna, slående. Ett uttryck för detta är den temabilaga som Helsingin Sanomat gav ut (4/2018) den 16 augusti i år där konstnären, hennes liv och verk utsätts för en hel uppsjö genomlysningar med infallsvinklar som varierar från ett återgivande av en av de få intervjuerna med henne till, signifikativt nog, en artikel om de stora kärlekarna i hennes liv samt, bland mycket annat, en närläsning av fyra av hennes mest ikoniska konstverk, och som ”socker på bottnen” en text om Antti Jokinens kommande Helene-film (obs tituleringen av filmen i en tydligt intim stil).
Att säga att Helene Schjerfbeck i dag är en kulturell ikon är knappast att säga för mycket. Att säga att hon håller på att bli en populärkulturell ikon tror jag också är riktigt. Men vad förstår vi egentligen med begreppet ikon, hurudan ska man vara för att kvalificera för en sådan beteckning?
Utgående ifrån antologin Iconic Power (2012) kan man hävda att det som utmärker en ikon är att den tillåter medlemmar i samhället att uppleva en känsla av tillhörighet i något som känns viktigt, angeläget, men vars betydelse ligger utanför dessa samma människors möjligheter att helt förstå vad detta kan tänkas bottna i. Eller annorlunda uttryckt: ikonen innebär en möjlighet till kontroll och en känsla av överblick trots att man som mottagare inte har någon direkt tillgång till det ”manus” som ligger dolt under ikonen. Ikoner kan därmed ses som kulturella konstruktioner som står för epifanier som är lätta för beundrare, fans att ta till sig, bilder som är lätta att konsumera.
Som en av antologins författare, Werner Binder, konstaterar blir frågor om det ikoniska allt viktigare i en mångspråkig, globaliserad, senmodern värld, en värld som tycks ha förlorat sina stora språkliga berättelser.
Håller Helene Schjerfbeck på att bli en nationell ikon eller kan hon rentav någon gång i framtiden bli en internationell sådan? Det kommer framtiden att utvisa, ikoner är som stjärnor på himlavalvet. De tänds och de slocknar, allt beroende på vilken relevans de har, vilken resonans de väcker hos en tänkt publik.