Östra Europa har det obekvämt i EU
Väst och Europeiska unionen kritiseras, ofta med rätta, men betecknande är att man i boken inte alls behandlar strävandena inom EU att få Ungern och Polen att följa principerna, skriver Bjarne Nitovuori.
FACKLITTERATUR
Många av de forna socialistiska länder som gått med i EU på 2000-talet har problem, framför allt när det gäller demokratin. Därför är det välkommet att en bok om dessa länder utkommit på finska.
Det är lovvärt då man i boken uppställt som mål att krossa myter om dessa länder. En av myterna är att kommunismen gjorde slut på demokratierna i östliga Europa. Före andra världskriget var Tjeckoslovakien den enda demokratin i regionen.
En annan myt, som omhuldas i väst och som boken med rätta kullkastar, är att nationalismen steg ur kommunismens ruiner. Den fanns där redan under kommunismen.
Bokens ena redaktör Katalin Miklóssy går också åt terminologin och ser nästan alla termer som används om de berörda länderna som uttryck för västliga hegemonisträvanden. I bokens undertitel används termen Östliga eller Östra Europa (Itäinen Eurooppa) och kan därför antagligen godkännas.
Viss frihet
Det år också på sin plats att som i boken påminna om att alla länder under socialismen inte var enhetliga. Länderna hade en viss frihet att pröva egna lösningar och som exempel nämner Miklóssy den begränsade marknadshushållningen i Polen och Ungern samt Rumäniens mera självständiga utrikespolitik. Men då hon hävdar att de så kalllade satellitländerna hade ett ”betydande spelrum” och möjlighet att motstå Kremls vilja inom både den ekonomiska sammanslutningen SEV och Warszawapakten skulle jag gärna ha sett konkreta exempel på detta.
Miklóssy ser Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 som bevis på att östblocket kunde hållas samman bara med våld. DDR 1953 och Polen 1981 kunde vara andra exempel. Det kunde egentligen vara ett bevis på motsatsen till hennes tes om ländernas stora spelrum. Först efter Michail Gorbatjovs makttillträde 1985 gavs länderna större frihet och de utnyttjade den mycket snabbt.
Alternativ
Demokratin är ett av nyckelbegreppen i boken, vilket dess titel antyder. Efter systemskiftet gällde frågan om man skulle kopiera den västliga demokratimodellen eller om man skulle gå in för att utveckla en egen modell, hävdas i ett par av artiklarna.
Hur en alternativ modell skul- le se ut förklaras dock inte. Jouko Nikula nämner i en faktaruta som alternativa modeller direktdemokrati och den anarkistiska modellen, men ingen av dessa modeller tillämpas i de postsocialistiska länderna. Den ryska ”suveräna demokratin”, som Nikula också nämner, är snarast ett steg bort från demokratin. Detsamma kan sägas om den ”illiberala demokrati”, som Ungerns ledare Viktor Orbán lanserat och som av Miklóssy och Nikula betecknas som ett ”demokratiexperiment”.
Väst och Europeiska unionen kritiseras, ofta med rätta. Men bokens infallsvinkel är i vilken mån länderna i östliga Europa kan bedriva en självständig politik när det gäller bland annat budgeten, korruptionen, de mänskliga rättigheterna, lagstiftningen, handelspolitiken och immigrationen, däremot inte i vilken mån ländernas politik avviker från unionens grundläggande principer, som länderna frivilligt förbundit sig att iaktta.
Betecknande är att man i boken inte alls behandlar strävandena inom EU att få Ungern och Polen att följa principerna.
Romerna
Västligt inspirerad är otvetydigt den nyliberala ekonomiska modell, som de flesta postsocialistiska länder införde och som medförde en ekonomisk och social kris genast efter systemskiftet. Under socialismen hade man ändå byggt upp skyddsnät och välfärdstjänster, som revs sönder. Framför allt drabbades landsbygden av nedgången och särskilt utsatta blev romerna.
I en läsvärd artikel om romerna konstaterar Anca Enache och Enikö Vincze att romerna i de västliga medierna blivit en symbol för hela det östliga Europas lägre värde och oföränderlighet. Dessutom gör de politiska beslutsfattarna i bland annat Rumänien och Bulgarien sitt bästa för att distansera sig från sina egna romer, som de skuldbelägger för sina egna misslyckanden.
En av de frågor som mobiliserade människorna mot de kommunistiska regimerna var kampen mot miljöförstörelsen. Emma Hakala redogör i sin artikel för uppkomsten av Ekoglasnost i Bulgarien som en följd av den folkliga protesten mot nedsmutsningen av Donau. Ekoglasnost blev sedan också ett organ för kampen för demokrati.
På samma sätt blev kampen mot ett dammprojekt i Donau en av de utlösande faktorerna för kampen mot den kommunistiska regimen i Ungern. Den nämns bara i förbigående av Hakala. Fosforitstriden som hade en liknande roll i Estland nämns överhuvudtaget inte.