Tudelade minnen i ny tappning

I fjol firade vi minnesåret 1918, som bjöd på minnen i många olika former. Otaliga böcker gavs ut, många pjäser och filmer visades. Fortfarande lever två traditioner sida vid sida.

Ibörjan av 2018 fanns det en viss oro för att firandet av självständighetens 100 år 2017 helt skulle överskugga minnesåret 1918. Programmet 2017 var så digert att många befarade att krafterna inte skulle räcka till att behandla de svårare och mera krävande minnena från inbördeskriget.

Det har visat sig vara en obefogad oro.

Inbördeskriget behandlades grundligt, kanske med en viss tonvikt på kulturella uttryckssätt – böcker, teaterpjäser, sånger och filmer. Men också det lokahistoriska perspektivet fick mycket plats och det faktum att vårt inbördeskrig var ett led i en historisk brytningstid i hela Europa, och en del av första världskriget. Stämningen kring minnesåret var av naturliga skäl en helt annan än då självständighetens hundra år firades.

Inbördeskriget är ett sorgligt exempel på hur illa det kan gå när hatretorik och de som förespråkar hårda lösningar har initiativet, vilket var fallet på båda sidor.

Nu när det har gått 100 år sedan inbördeskriget har det varit möjligt att behandla orsakerna till kriget, offren, morden, arkebuseringarna och lägren på ett mera helhetsmässigt sätt än under tidigare decennier. Också vardagen i krigets skugga och kvinnornas roll har lyfts upp på ett nytt sätt.

Men de flesta minnestillställningar ordnades separat, inte gemensamt. Fortfarande lever alltså två olika minneskulturer sida vid sida. Det konstaterar bland andra de västnyländska historieforskarna Sture Lindholm och Mathias Kaihovirta i en intervju i Västra Nyland 28.12.

De officiella minnesårstillställningarna hade en ambition att förena minnen från båda sidor.

Det är av stor betydelse att de lokala händelserna har fått plats på ett helt annat sätt än under tidigare decennier. Det har krävt mod och mognad eftersom enskilda personer och deras öden lyfts fram. Öden som har blivit en del av familjers historia och historieskrivning.

Det lokalhistoriska perspektivet och de individuella berättel- serna leder som Mathias Kaihovirta och Sture Lindholm konstaterar i Västra Nyland till att man kommer personerna så nära att det ger en möjlighet att förstå varför de har handlat som de har gjort. Det är viktigt eftersom det är en förutsättning för att verkligen försonas.

Samtidigt har vi fått en mera detaljerad uppfattning om hur vardagslivet såg ut i Finland för hundra år sedan och hur olika villkor människorna levde under.

Måste det ta hundra år eller mer för att komma över ett sådant nationellt trauma som inbördeskriget innebar? Frågan är dessvärre ständigt aktuell någonstans i världen – just nu i Syrien och Jemen, för att nämna några av de värsta exemplen.

Hur lång tid det tar att komma tillrätta med förfärliga händelser som har påverkat precis alla i ett land handlar inte minst om hur man handskas med som hänt.

I Finland var det de vita segrarna som kom till tals under det första decenniet efter inbördeskriget. De rödas handlingar reddes ut medan de vita aktörerna benådades utan att olagligheter och överträdelser undersöktes. Efter krigen ändrades konstellationen men så länge fakta, på båda sidor, inte utreddes var det svårt att komma vidare.

Projektet Krigsdödade i Finland 1914–1922 kartlade offren och 97 procent av dem uppstod i samband med inbördeskriget. Kartläggningen är i ett internationellt perspektiv unik.

Trots att vi har kommit en god bit på vägen återstår enligt forskarna ännu en hel del arbete att göra, inte minst på det lokala planet. Minnesåret är slut men arbetet måste fortsätta och förutsättningarna är bättre än tidigare. Kanske Finland också kan hjälpa andra länder i motsvarande situation.