Utmana berättelserna
Vår kunskap om varandra bygger på berättelser, antingen medvetna eller omedvetna.
Jag älskar berättelser, det har jag alltid gjort. En av favoritkaraktärerna i min barndom var Omar Afgaranwaa, en figur som min pappa hittat på, och vars äventyr vi fick följa då vi lade oss om kvällarna. Det hände allt möjligt i Omars liv. Det intressanta med honom var att han vuxit upp utanför Somalia, och då han försökte använda sitt modersmål kom orden trevande. Min pappa hittade på karaktären redan före min familj flyttade till Finland, men Omars äventyr fortsatte också här. Nu som vuxen tänker jag att de där berättelserna på något vis gav en möjlighet till identifikation med erfarenheter av utanförskap, som det fanns gott om och fortfarande finns.
Vi växer alla upp med berättelser, i en eller annan form. Vår kunskap om varandra bygger på berättelser, antingen medvetna eller omedvetna. För mig som lever som muslim i Europa är stereotyperna om muslimer bara alltför bekanta, liksom sättet att prata om händelser i den muslimska världen som sådant som ”muslimerna gjort”.
Som svart finsk muslim träffar man ibland på människor som har en enda berättelse om Finland. De kan fråga ”Är där tryggt?”, ”Kan man komma dit på semester?”, ”Jag tänkte komma dit som utbytesstudent, men det lär vara ett rasistiskt land” och så vidare. Man lär sig att bemöta de här frågorna och delta i glorifieringen av Finland, för det är inte så enkelt.
Det som överraskade mig då jag första gången besökte Oman i Mellanöstern var att där också finns en berättelse om kristna, och att det inte är ovanligt att höra folk förundra sig över varför de kristna (USA) bombar muslimer.
Folk som finns längre bort kan man verkligen bunta ihop så här, och just genom religionen. Det är ett enkelt och behändigt sätt att gestalta världen. Men som europé finner jag tanken på USA:s armé som en ”kristen armé” främmande – för att USA är en del av väst, där jag bor, men också för att jag har släktingar i USA, som också är muslimer, och som fötts av amerikanska föräldrar och ser sig som främst amerikaner. För mig är det på grund av mina egna band omöjligt att bunta ihop en stat på hundratals miljoner människor utifrån en religion, även om den är majoritetens religion.
I Oman träffade jag Aaro Rytkönen från Finland, som jobbar där med fredsarbete. Han driver Al Amana-centret som en gång grundades av amerikanerna, och som amerikanska och europeiska församlingar kan besöka. Där får de träffa lokala invånare och utmana sina uppfattningar om islam som monolitiskt. Å andra sidan får de lokala muslimerna träffa europeiska och amerikanska kristna och också de får utmana sina uppfattningar om västerländska kristna. I centrum för arbetet vid Al Amana-centret står också konflikter inom och mellan religioner i området.
I Oman finns också en kristen minoritet och där finns församlingar som besökare får bekanta sig med. För en del är det första kontakten med arabiska kristna, trots att kristendomen föddes i Mellanöstern.
Det här är gräsrotsverksamhet som stöds lokalt och internationellt. Det är också ett bra sätt att utmana de berättelser som finns eller hitta nya att foga till de gamla, så att bilden av oss själva, men också av världen där vi lever vidgas.
Texten har översatts från finska av Jenny Bäck.