En förgäten röst knackar på kistlocket
Arkivutgåvan med tre av Erkki Salmenhaaras symfonier öppnar förtjänstfullt upp hans estetik och synsätt.
KLASSISKT
Erkki Salmenhaara
Symfonierna 2, 3 och 4. Radions symfoniorkester, dir. Paavo Berglund, Petri Kolumainen, Ulf Söderblom. (Finlandia Classics)
Musikvetare, fackboksförfattare, professor, avantgardist och symfoniker... Erkki Salmenhaara (1941–2002) hade många strängar på sin lyra, men av någon anledning är han kanske minst känd i den sistnämnda rollen, även om den uppenbart var viktig för honom, kanske lika viktig som de övriga. Som tonsättare nådde Salmenhaara aldrig samma popularitet och uppskattning som de äldre kollegerna, traditionalisterna Kokkonen och Sallinen, modernisten Bergman eller pluralisten Rautavaara, och utan överdrift kan man säga att hans musik i någon mån är bortglömd i dag (trots att hans mera experimentella verk nog har spelats i mera marginella avantgardesammanhang).
Kalevi Aho dryftar i sin presentationstext i skivhäftet orsakerna till Salmenhaaras undangömda position och föreslår som förklaring avsaknaden av storstilta gester och prålighet. Det är en möjlig orsak, likaså det faktum att Salmenhaaras estetik inte längre var på modet när Korvat aukigenerationen slog igenom på 1980-talet och befäste modernismens position starkare än någonsin vid institutionerna och på konsertestraderna.
Av alla nämnda orsaker känns föreliggande skiva så viktig, inte minst som en påminnelse om tonsättaren Salmenhaaras existens. Den visar samtidigt konkret på hur mycket konstmusikens idiom förändrades i en tonsättares fall vid övergången mellan 1960och 1970-talet. Av verken på skivan står andra och tredje symfonin speciellt nära varandra; första utkasten till bägge skrevs 1963, även om bägge också reviderades något år senare.
Klingande 1960-tal
Av Salmenhaaras symfonier rönte tvåan kanske störst uppskattning, vilket kan bero på att här finns en sådan storstilt gest som Salmenhaaras musik annars saknar. Det handlar om stegringen mot den 20-stämmiga kulmen i mitten av första satsen, där ljudet av de intensiva stråkarna närmast för tankarna till en bisvärm.
Salmenhaara blev vid tiden för andra och tredje symfonins uppkomst också djupt influerad av György Ligeti (1923–2006), som senare blev stoff för både hans pro gradu- och doktorsavhandling. I Stockholm hörde han Atmosphères 1962 och i sin tredje symfoni (1963/64) introducerade han Ligetis fältteknik i en finländsk kontext. Den statiska känslan som genomsyrar Ligetis musik och som har förknippats med ett tillstånd av både vikt- och tidslöshet (Kubrick) lyser ändå helt med sin frånvaro. Betydligt mer pregnanta är de mörka och dunkla stämningarna, som kanske förklaras av Salmenhaaras koppling till tidens avantgardistiska strömningar eller av en allmän dunkelhet som jag antar låg som ett tjockt täcke över Finland på 1960-talet.
Salmenhaaras musik drivs i andra
och tredje symfonin inte av någon stor teleologisk rörelse eller idé, men på mikroplanet kryllar det av teatrala och spektakulära element, till exempel i den dramatiska pukstämman eller i melodierna som kavlas fram i unisonolinjer på flera oktavers avstånd från varandra, med stora hopp och intensiva profiler, som närmast för tankarna till andra Wienskolans företrädare. Aho talar om tredje symfonin som ett enda långt adagio.
Viktigt paradigmskifte
Mot bakgrund av allt detta är det uppenbart att fjärde symfonin från 1971/72 – med en undertitel hämtad ur Dantes Den gudomliga komedin (”Nel mezzo del cammin di nostra vita”, Jag stod i mitten av min levnads bana) – är stöpt i en helt annan form. Salmenhaaras tonspråk har öppnats upp, mjuknat och påminner betydligt mera om det som kom att utmärka den sena Rautavaara. Sibelius Tapiola skiner igenom som förebild och om Aho associerar främst de långa orgelpunkterna med Sibelius finns otaliga andra element som känns ännu mer sibelianska: inte minst orkestreringen och användningen av träblåsarna (speciellt oboen, flöjterna), valthornen och violinerna med sin melodibärande funktion. Om Rautavaara påminner också de hopkedjade tersrelaterade harmonierna som genom långa flätor bygger upp ett ständigt föränderligt och till synes oändligt landskap med vida vyer.
RSO dirigeras på skivan av Paavo Berglund (nr 2), Petri Komulainen (nr 3) och Ulf Söderblom (nr 4) och inspelningarna är daterade 1966, 2008 och 1976. Det är klart att Radiosymfonikerna spelar betydligt mer homogent i dag än på 60talet, den gamla inspelningstekniken är inte heller mycket att hurra för. Men så ligger värdet i den här skivan främst i att göra verken tillgängliga och hålla Salmenhaara framme, som en del av det kollektiva musikarv som annars riskerar gå förlorat.