Turner och hans musikaliska likar

Mitt livs största bildkonstupplevelse var när jag 2013 för första gången såg favoritkonstnären sedan ungdomen, Turner, i levande livet. En eftermiddag gick i ett huj i Tates Clore Gallery, där jag fann mig sittandes långa stunder framför ett och samma konstverk. För en gångs skull ingen jäkt från ett rum till ett annat, snarast ett tillstånd som närmade sig det meditativa.

Vad fascinerar hos Turner? Självfallet en mängd ting, såsom form, färg och motiv, men inte minst det faktum att han, jämte El Greco, är den tveklöst progressivaste bildkonstnären i historien. Turner inte bara förebådar den så kallade impressionismen utan ÄR ”impressionist”, fyra decennier före Monet och hans Impression, soleil levant.

Täcker man över masten i den med rätta berömda Snow Storm: Steam Boat off a Harbour’s Mouth hamnar man dessutom kusligt nära ett abstrakt uttryck, som ingen i sina vildaste fantasier kunde drömma om 1842. Eller samma trick med ånglokets främre del, liksom ytterligare några små detaljer, i Rain, Steam and Speed – The Great Western Railway, det i samband med Johan Ekmans utomordentligt initierade Turneressä i HBL (16.12) avbildade, hisnande verket.

Det kanske mest spännande är ändå att J. M. W. Turner sin oerhörda radikalitet till trots var en hyllad och aktad konstnär, även om de senare verken nog var i magstarkaste laget för etablissemanget, och om man drar en parallell till musiken faller Beethoven – faktiskt blott fem år äldre – en osökt i hågen.

Med en extremt gedigen historisk kunskapsmängd i bagaget spränger Beethoven alla kända musikaliska gränser, men lyckas ändå på ett närmast mirakulöst sätt hålla sig på god fot med såväl de penningstinna furstarna som den erkänt svårflirtade och nyckfulla Wienpubliken. Klart är att det i alla fall inte handlade om personlig charm.

Han hölls även av de som kände honom närmare som en lynnig, burdus och allmänt svårbemästrad figur – så i ännu högre grad än den ävenså rätt knepige Turner – och det verkar, intressant nog, som om såväl wienarna som de goda Londonborna på ett intuitivt sätt helt enkelt skulle ha insett att de hade att göra med ett geni långt utöver det vanliga.

Turner kan utan överdrift anses som den moderna konstens fader, vilket osökt får mig att dra ytterligare en parallell till musiken. Frågan är förstås vem som kunde tänkas vara värdig en motsvarande titel och då finns det nog bara en möjlig kandidat: Franz Liszt.

Sin tids, kanske alla tiders, främsta pianovirtuos och skapare av den moderna pianorecitalen. Visionär dirigent med ett hisnande antal uruppföranden av såväl egna som andras verk under tiden som musikdirektör i Weimar. Initiativtagare till dagens mästarkurser och som tonsättare kreatör av bland annat den symfoniska dikten och historiens första tolvtonsexkurser.

Utan Liszt hade vi inte haft den Wagner vi känner, ej heller den nödvändiga plattformen för 1900-talsmusikens utveckling. Utan Turner är det åter svårt att föreställa sig såväl det franska måleriet före och efter förra sekelskiftet som diverse senare experimentella inriktningar. De står bägge på den främsta barrikaden utan att egentligen göra ett desto större nummer av det och just därför känns deras konst så fräsch än i dag.