Ta vara på dagarna för de är få
■ Torka aldrig tårar utan handskar, romantrilogin som blev tv-serie, kan sägas vara Jonas Gardell magnus opus som kan vara svårt att toppa. När han nu åter är aktuell med en ny tv-serie, De dagar som blommorna blommar, känns det inte realistiskt att förvänta sig något som får samma publika genomslag som serien om åttiotalets aidsepidemi.
Hur omtumlande är det då inte att upptäcka att den nya tredelade serien håller minst lika hög nivå som Torka aldrig tårar. Simon Kaijser har regisserat båda serierna vilket gör detta till hans tredje samarbete med Gardell (den första serien De halvt dolda var också den mycket bra). Faktum är att Blommorna blommar håller känslosamheten, det som låg på gränsen till det sentimentala och predikande, i Torka aldrig tårar i stramare tyglar. Detta samtidigt som Blommorna blommar är en djupt berörande serie, som också använder sig av det gardellska stilgreppet med en berättarröst som poetiskt formulerar visdomar om livet.
På bara tre avsnitt vecklar en tämligen komplicerad berättelse ut sig. Det handlar om tre familjer, på tre tidsplan – sjuttiotal, nittiotal och nutid. Familjerna bor grannar med varandra, och sönerna som är i samma ålder är huvudpersoner. Det kräver viss ansträngning för att hänga med i klippen mellan, dels tidsplanen, dels alla personerna, vissa därtill spelade av två skådespelare.
Serien handlar om släkt och familj, rötter, känslomässiga band, hur upplevelser och händelser påverkar oss under ett helt liv. Sjuttiotalet är rekonstruerat med detaljrik nostalgi – förutom kläderna, inredningen och frisyrerna fångas tidskänslan i den låga, glödande vintersolen över kedjehusområdet. Här bor familjerna Munksås, Törnblad och Elofsson grannar och bakom varje husfasad finns sådant som glömts och förträngs. Familjen Munksås har klippt bandet till sin judiskhet och gått in för att bli svenskar, Törnblads gör allt för att släta över den äldste sonens missbruk, och Elofssons familj slits sönder av en skilsmässa. Alla berättelser är djupt berörande, med smärtpunkter som dovt ömmande blåmärken. Som vuxen börjar Erik Munksås (Rasmus Luthander) utforska sina judiska rötter, medan Mikael Törnblad (Ulf Friberg) fortfarande låter sig manipuleras av sin storebror (Jacob Ericksson), och Benny Elofsson (Johan Rheborg som här visar att han även förmår göra seriösa roller) är en dramatiker som sätter upp en pjäs om den avgörande kvällen i hans barndomshem.
Det är en serie som anspråksfullt vill formulera sig om livet och människans villkor. Här finns bottenlös sorg över livets korthet, all- tings förgänglighet och grymma slumpmässighet, men samtidigt finns hoppet och ljuset just i släktbanden och minnena som står för kontinuiteten, livets fortsättning. Och det vore ju inte Gardell, eller ens uthärdligt, om inte humorn också stundtals glimtade till mitt i allt det mörka.
Serien går nu i SVT och kan ses på Yle Arenan, och visas i Yle Fem från och med den 20 januari. Yle Arenan, Yle Fem 20.1