Alexandra gick den långa vägen från gerillakrig till en ny vardag
Alexandra Marín var bara 15 år när hon gick med i Farcgerillan. Nu har det gått två år sedan kriget tog slut och Alexandra försöker få vardagen i det civila att fungera. Det är inte alltid enkelt.
Ettriga hundskall svarar när vi ringer på hos Alexandra Marín i Bogotás gamla kvarter. Snart hörs steg och Alexandra öppnar dörren. Hon är klädd i gerillans uniformsbyxor och runt halsen har hon ett smycke som föreställer Farcledaren Marulanda, eller Tirofijo som han kallades.
Alexandra är en av tusentals Farcmedlemmar som har lämnat ifrån sig sina vapen. Några hundra av dem bor i huvudstaden Bogotá. Andra bor i speciella områden där de jobbar kollektivt i olika projekt, fram för allt inom jordbruket.
– Det svåraste för mig här i Bogotá är att leva utan kollektivet, säger Alexandra. Farc blev min familj. Vi hjälpte varandra, det var som ett syskonskap.
För ett par år sedan fick hon order om att packa sina väskor och åka till Bogotá för att jobba som kommunikatör åt en Farcledare som numera sitter i parlamentet. De första månaderna levde hon med andra Farcmedlemmar på hotell, men sedan nästan ett år tillbaka bor hon ensam.
– I början var det jättesvårt, jag hade mycket ångest. Jag skaffade tre hundar för att slippa vara ensam, säger hon och låter en av de kelsjuka hundarna hoppa upp i knäet. Nu börjar Alexandra vänja sig. – Det har sina fördelar. I hela mitt liv har det funnits någon som har sagt åt mig vad jag ska göra. Nu stiger jag upp när jag har lust, lagar mat och bjuder hem vem jag vill.
Raderade identiteten
För sina gamla vänner är Alexandra Marín fortfarande Paula Saenz, namnet hon använde under alla år i gerillan. Helt nyligen raderade hon Paula från Facebook.
– Inte för att jag skäms. Jag bar mitt namn med stolthet.
Men nu vill hon ha en nystart. Nu är hon Alexandra, 28 år, som studerar och jobbar.
Hon kommer för alltid att bära på svåra minnen från kriget. Ett handlar om hennes vän Rocío.
– Hon var som en syster för mig. En dag när hon la ut en bomb gjorde hon fel och den exploderade. Jag fick i uppgift att göra kroppen i ordning. Jag kunde inte gråta. Jag rökte mycket i stället. Jag tänker ofta på henne och saknar henne.
Alexandra har en vän i Bogotá som är psykolog.
– Han frågar om jag inte har krigstrauma. Men vi lärde oss att kontrollera våra problem i kriget. Jag har aldrig behövt gå till psykolog. Och vad jag vet behöver ingen annan från Farc det heller.
Ändå sitter kriget kvar i henne. De långa vandringarna, nätterna när de måste bryta läger efter bara ett par timmars sömn, rädslan och döden. Och även om mycket var hemskt saknar hon adrenalinkickarna som kriget gav. Livet i det civila blir ibland lite långsamt.
– Adrenalinet kändes tills första skottet föll, man hörde hjärtslagen i öronen, men så fort första skottet ljöd så blev jag helt kall.
– När det är demonstrationer här i Bogotá känner jag ungefär samma adrenalinpåslag. Man vet att det blir bråk och då brukar jag hålla mig framme. Det är farligt och det är det som lockar mig, säger hon.
Alexandra har ingen kontakt med sin familj.
– Om min barndom har jag ingenting vackert att berätta. Min pappa var alkoholist och väldigt macho. Två av mina bröder mördades.
Snabbt in i konsumismen
Innan Alexandra kom till Bogotá visste hon inte så mycket om konsumtionssamhället.
– När jag kom hit gav de mig en telefon. Jag brydde mig bara om att det skulle höras när jag pratade, men nu när det har gått några månader har jag anpassat mig till konsumismen. Nu vill jag ha en bra telefon med en massa funktioner och en kamera med hög upplösning.
Hon skrattar, men det finns en allvarlig underton.
– Man måste tänka på pengar nu, det behövde vi inte göra förut. I ge rillan fick vi det vi behövde, även om det bara var det nödvändigaste.
Hon hämtar sin gamla ryggsäck och packar upp en fältflaska, en matskål och en handduk. Mitt på handduken står det Maicol.
– Det var min pojkvän, han gillade att brodera, säger Alexandra.
Maicol skickades till en annan front och därmed tog deras förhållande slut. Så funkade det. I det civila är det annorlunda, och Alexandra tycker att det är svårt.
– Männen i Bogotá är konservativa. Jag försökte ha ett förhållande med en man, men han skickade en
massa meddelanden och blev arg när jag inte svarade på dem.
– När det gäller känslor har jag inlett en bantningskur. Jag älskar mig själv och mina hundar, det räcker, säger Alexandra och kliar Sachi, en av hundarna, bakom örat.
Svår övergång
Att leva i det civila är svårt för många som har lämnat väpnade grupper. I Colombia finns en speciell myndighet som stöder tidigare gerillasoldater och paramilitärer som ska återintegreras i samhället. Under många år har staten utformat hjälpen och psykosocialt stöd har varit en viktig del. Efter fredsavtalet med Farc ska den före detta gerillan och staten tillsammans utforma stödet. Farcs tilltro till staten har varit lågt.
– Det är förståeligt att Farc inte har förtroende för psykologer som är kopplade till den stat som de krigat mot i 50 år, säger Eunice Cristina Esquivia som jobbar för återintegreringsmyndigheten.
Hon säger att myndigheten måste acceptera att Farc har en kollektivistisk syn och att Farc i första hand själva vill hålla i det psykosociala stödet till sina medlemmar.
– Från staten är Farc mest intresserade av ekonomiskt stöd, säger Eunice Cristina Esquivia.
Mycket av det som staten lovade i fredsavtalet har ännu inte infriats.
– Det har gått långsamt, säger Eunice Cristina. Bland annat beror det på att en ny regering har tillträtt och att många tjänstemän har bytts ut.
Även om staten nu inte har samma möjlighet att ge psykosocialt stöd till Farc anser Eunice Cristina att behoven är desamma som tidigare. Mauricio Aponte, psykiater på universitetet Externado i Bogotá, håller med.
– Så länge vi har adrenalin i kroppen skyddar det oss från tankar. Men efter några månader i det civila kommer ofta problemen, depressionerna och ångesten. En del lär sig att leva med det och lider i det tysta. Andra blir frustrerade och känner sig ensamma. Det kan leda till drogmissbruk och familjerelaterat våld. Man blir olycklig, sover dåligt och har svårt med relationer, säger han.
❞ Det svåraste för mig här i Bogotá är att leva utan kollektivet. Farc blev min familj. Vi hjälpte varandra, det var som ett syskonskap.
Alexandra Marín