Bumblebee är den bästa Transformersfilmen hittills.

För den som inte tröttnat på Hollywoods åttiotalsvurm och uppskattar filmer med ett hjärta av guld är Bumblebee välgjord, underhållande action med en hälsosam dos sentimentalitet.

ACTION/ÄVENTYR

Bumblebee

Regi: Travis Knight. Manus: Christina Hodson. Foto: Enrique Chediak. I rollerna: Hailee Steinfeld, John Cena, Jorge Lendeborg Jr, Pamela Adlon, Stephen Schneider, Jason Drucker.

Året är 1987 och i Kalifornien finns den nyblivna artonåringen Charlie (Hailee Steinfeld) som tillbringar dagarna med att jobba på det lokala nöjesfältet, lyssna på The Smiths och meka i garaget. Hon sörjer fortfarande sin far som dött av en hjärtattack några år tidigare, och känner bitterhet gentemot sin mamma (Pamela Adlon) som gift om sig och gått vidare.

En dag hittar hon en gul Volkswagenbubbla hos sin skrothandlande farbror Hank, fixar upp den och kör hem. Den visar sig dock vara mer än bara bil – den är en Autobot, en robot från planeten Cybertron. Där härjar ett krig och Optimus Prime, ledare för motståndsrörelsen, har skickat roboten till jorden för att skapa en ny bas för rebellerna. Innan den hamnar hos Charlie, och döps till Bumblebee, har den hunnit kraschlanda mitt i en militärövning och attackerats av en fienderobot som förstört både dess röst och minne.

Medan Charlie och Bumblebee odlar sin vänskap landar fler fienderobotar på jorden. Involverad blir även Charlies granne Memo (Jorge Lendeborg Jr.) och tillsammans måste de försöka rädda jorden och de överlevande autobotarna.

Charlie i fokus

Vad vi har att göra med här är alltså ett preludium till Transformersfilmerna. Bumblebee utspelar sig precis tjugo år innan Shia LaBeouf stöter på den gula roboten i inledande Transformers (2007). Men som redan titeln antyder är Bumblebee en film som skiljer sig drastiskt från de övriga i serien.

Där Michael Bay, som regisserat de första fem Transformersfilmerna, fokuserar på själlös action och sömnframkallande robotmytologi, väljer Travis Knight att tillsam-

mans med manusförfattaren Christina Hodson sätta Charlie i centrum. Hon är inte en funktion i berättelsen om Bumblebee utan tvärtom. Det är Charlies berättelse och onekligen är det just det som gör Bumblebee till den bästa Transformersfilmen hittills. Less is more, så att säga.

Steinfeld är underbar i rollen, hennes Charlie är komplex, trovärdig och så lätt att identifiera sig med. Scenerna med henne och Bumblebee (snäll och lite klumpig, en sorts blandning mellan WALL-E, Baymax från Big Hero 6 och Atom från Real Steel) är ofta genuint roliga och rörande. Därtill får vi välgjord, underhållande action och en hälsosam dos sentimentalitet.

Vurmar för åttiotalet

Det är ett smart drag att försätta handlingen till det ljuva åttiotalet. Det ger filmen en retrokänsla som går väl ihop med Transformers ursprung (som åttiotalsleksak) samtidigt som nostalgifiltret förstärker känslan av att detta i första hand är en uppväxtskildring.

Som sådan lånar den väldigt friskt från både John Hughes och Steven Spielberg, något som säkert kan få vissa att tappa intresset, men för den som ännu inte tröttnat på Hollywoods åttiotalsvurmande (Stranger Things, Guardians of the Galaxy etcetera) och uppskattar filmer med ”ett hjärta av guld”, är Bumblebee en verkligt sevärd (familje)film. Formelartad, visst, men med Steinfeld som hemligt vapen, och ett jäkligt bra soundtrack.