Bevara Lappvikens unika miljö för de sargade själarna

LAPPVIKENS SJUKHUS Ett tack till HBL:s redaktion för ett digert – läsvärt – söndagsnummer (30.12). Jag avser här i synnerhet Susanna Ginmans ledare ”Allt kan inte mätas i pengar” och Tommy Pohjolas råd till läsarna om att besöka Lappvikens sjukhusområde, där de gamla byggnaderna är ”hotade av framtiden”. Ja, slaget är inte över, och den långa dragkampen fortsätter.

Stadens beslutsfattare har tvekat och velat i decennier, de senaste tio åren ända sedan sjukhusverksamheten definitivt lades ner. Visst, parken och huvudbyggnaden är ”skyddade”, men underhållet har begränsats till ett minimum, och kommersiella intressen gör sig påminda, som alltid.

Det verkliga skyddet har enligt min mening utgjorts av de döda på begravningsplatsen mittemot den vackra viken och parken. Deras tysta närvaro har förhindrat intrång på det gamla dårhusets frid.

Frivilliginsatserna under de tre senaste åren ger huset nytt liv och är värda allt stöd!

Jag har själv upplevt vård och hjälp på Lappviken för trettio, eller var det närmare fyrtio, år sedan. Och jag är tacksam.

Tvångsvården var ingen sinekur på den tiden, jag har upplevt både spännbälte (på engelska straitjacket), att vara fastspänd i sängen och inlåst i isoleringscell. (Det senaste såtillvida värst att ingen utom jag visste om att jag hade mina relativt nya kontaktlinser i ögonen och således var rädd för att bli blind, förutom rädslan att aldrig bli utsläppt).

Det är mycket länge sedan nu. Jag mår bra, trots min di agnos – som har bytt namn från manodepressivitet till ”bipolär störning”(!) – och som ännu inte har mist sin stämpel av att vara kronisk. Jag kan glatt deklarera mig ”obotligt galen”.

Det är inte så lättsinnigt som det låter. Jag ser noga till att sova tillräckligt, och jag tar snällt min medicin.

Depression, alltså riktig, så kallad klinisk depression är däremot något jag inte skulle önska på min värsta fiende (om jag hade någon). Den är också en klar självmordsrisk. Jag kan tveklöst tacka Lappviken för min tid där.

I sjukhushierarkin är maktmedel inbyggda. De starkare kan inte alltid veta råd, när lugn och ro paradoxalt nog bara är ägnade att skapa ångest och våld i svagares förvirrade sinnen. Uppgivet uppror bemöttes förr med hårdhandskar, lås och isoleringsceller.

Det verkliga skyddet har enligt min mening utgjorts av de döda på begravningsplatsen mittemot den vackra viken och parken.

Hur mycket som har blivit bättre inom psykiatrin kan jag inte bedöma, men den läkande inverkan jag upplevde på Lappviken var, i nu nämnd ordning: själva miljön (naturskönheten och byggnadens struktur), de andra patienterna, städpersonalen, sjukvårdarna och (till sist) läkarna, de avlägset maktfullkomliga.

Jag instämmer i uppma ningen till stadsborna att besöka den här kulturhistoriska pärlan, som också är lätt att nå.

Från Gräsvikens metrostation eller spårvagnshållplatsen intill kan man gå genom den breda underfartstunneln förbi de moderna glaskontorskolosserna och så kommer man ut på en allé av träd, förbi en hundpark till höger och till parkområdet vid huvudbyggnadens ena flygel (med ett trähus som hyser en liten loppmarknad till vänster). Att gå eller åka rakt längs Lappviksgatan och förbi begravningsplatsen direkt till huvudentrén är förstås också möjligt.

Åk dit och träffa eldsjälar som vill bevara en unik miljö för sargade själar! Förebyggande psykvård behövs.