Varför vill vi fly till stranden?

Kolumnisten Ronja Salmi skrev i november i HS om hur hon byggt upp sitt liv för att kunna åka på semester flera gånger om året. Orsaken är att hon inte klarar av Finland i november och behöver sol för att ”överleva psykiskt”. Detta är tjugoplussarnas stora tragedi, skriver hon, eftersom sol innebär flyg och flyg innebär klimatångest.

Kolumnen väckte en hel del upprörd debatt, där många poängterade hur största delen av finländarna absolut inte har råd med solsemestrar varje år, för att inte tala om flera gånger om året. Lyxen att inte ”klara av Finland i november” är med andra ord få förunnad.

Allt detta är sant. Ändå kände jag genast igen en stor del av min egen bekantskapskrets i det som Salmi skrev. Folk jobbar för att tjäna pengar för att kunna resa bort och pausa från jobbet. Ju bättre man tjänar, desto längre bort kan man fara. Och ju mer man jobbar, desto mer behöver man pausa.

Årsskiftet 2015–2016 firade jag på en strand i Thailand. Det var första och hittills enda gången som jag åkt på en strandsemester mitt under vintern. Det var också första gången som jag hade både pengar och tid att göra en sådan resa. I våras funderade jag på hur jag ska göra denna vinter. Jag har två veckor ledigt kring jul och det är min enda lediga stund innan valvåren, så jag satt länge och öppnade bilder på olika orter och stränder i Vietnam. Ju närmare vintern kom, desto mer funderade jag över vad allt detta handlar om. Vad är det i arbetslivet och samhällsrytmen som får oss att känna oss så stressade och slutkörda att vi känner behovet att fly?

Min generation är inte van vid att behöva avstå. I stället har vi blivit uppfostrade att söka nya upplevelser efter upplevelser, att vilja se hela världen och resa runt, som motvikt till visstidsjobb, deadlines, projektarbeten och prestationsångest. Många tjänar pengar för att kunna resa och uppleva nytt, inte för att bygga sig en villa och njuta av livet hemma.

Det här är inte hållbart. Det är inte hållbart för klimatet, men inte är det hållbart på en mänsklig nivå heller. Jag vill inte att min vardag ska vara något jag står ut med för att kunna vara på semester. Jag vill inte jobba på ett sätt som leder till att jag behöver flera veckor för att återhämta mig.

Att lösa klimatkrisen är det viktigaste och mest brådskande samhällsprojektet just nu. Det innebär inte bara tekniska lösningar för minskade koldioxidutsläpp och ökad energieffektivitet, utan långtgående förändringar i hur vårt samhälle fungerar. Klimatpolitiken bör därför även omfatta hur vi jobbar, lever och mår. Möjligheter till arbetstidsförkortning, alterneringsledighet och frivillig deltid är också klimatpolitik. Med mindre stress och prestationsångest minskar kanske även behovet av att fly, och behovet av att koppla av så totalt från allting att det förutsätter en resa till andra sidan jordklotet.

Jag åkte inte till Vietnam i år. I stället åkte jag till stugan, till Stockholm och till Tallinn. Närmare mindfulness tror jag mig aldrig ha kommit än när jag satt stilla i en snötäckt stuga på den finländska landsbygden. Det kändes inte alls som om jag avstod från något.

Jag vill inte jobba på ett sätt som leder till att jag behöver flera veckor för att återhämta mig.

LI ANDERSSON är partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.