Korruption och krig har format Kongo-Kinshasa
Demokratiska republiken Kongo – tidigare Zaire under den långvarige envåldshärskaren Mobutu Sese Seko – har en historia som är förbunden med folkmordet i Rwanda 1994. Ska landet klara av att vända blad i landets historia?
Den 6 januari ska det preliminära resultatet av presidentvalet i den tidigare belgiska kolonin med drygt 80 miljoner invånare offentliggöras. Efter valet som hölls den 30 december har landets regering stängt internet och flera nyhetskanaler, bland dem den mest populära Radio France Internationale, enligt BBC och The Guardian.
Landets sittande president, Joseph Kabila, borde ha avgått 2016, efter sin andra period vid makten. Med hänvisning till att mera tid krävs för att valet ska kunna ordnas satt han ändå kvar till 2018.
Att redogöra för turerna i landets historia skulle kräva både mer utrymme och större sakkunskap än vad jag här klarar av. Men händelserna i mitten av 1990-talet när jag jobbade inom Internationella Röda korset möjliggör ändå en viss, om än begränsad, presentation av bakgrunden.
Kongo-Kinshasa, som landet kallas, blev självständigt 1960 och har genomgått flera svåra maktkamper och konflikter. Genom en kupp 1965 tog Mobutu Sese Seko makten. Han döpte om landet som vid det laget hette Republiken Kongo till Zaire 1971 och styrde landet enväldigt. I maj 1997 tvingades han fly. Mobutu dog i Marocko samma år.
Missnöjet med Mobutu Sese Seko hade länge pyrt under ytan. Men folkmordet i Rwanda 1994 gav ytterligare fart åt kampen för att bli av med honom.
När huturebeller systematiskt inledde dödandet av tutsier i Rwanda flydde hundratusentals rwandier till bland annat Goma i östra Zaire. När huturebellerna kuvades flydde också de till flyktingläger som tidigare fått ta emot i huvudsak rwandiska tutsier.
Efter blodbadet i Rwanda som ledde till att tutsierna tog makten invaderade den rwandiska armén östra Zaire. Men i östra Zaire verkade inte bara Rwandas armé och huturebeller. Nio afrikanska länder och flera väpnade grupper blandade sig i konflikten som pågick i flera år. En av ledarna för tutsierna, Laurent Kabila, tog makten 1997, samma dag som Mobutu Sese Seko gick i landsflykt. Laurent Kabila mördades av sina livvakter 2001 och hans son Joseph valdes till hans efterträdare 2006 och till en andra period 2011.
Nya strider utbröt i Kivu-provinsen i östra Kongo och korruptionen i landet är utbredd.
När Joseph Kabila motiverade fördröjningen av valet med hänvisning till att mer tid behövs för valarrangemangen var det ändå inte helt utan grund. Kongo-Kinshasa är ett till arealen stort land. I praktiken är landet på grund av sin geografi delat i öst och väst. Här finns höga berg och stora regnskogar – de största efter Amazonområdet. Att ta sig från Goma i öster till Kinshasa i väster handlar inte bara om att sätta sig på tåget eller ta bussen. Avstånden är långa – Kongo-Kinshasa hör till de till arealen största länderna i hela Afrika – men järnvägsnätet hör till de sämst utvecklade.
Men lika fullt handlade utmaningarna inte i första hand om geografin utan om att säkra ett demokratiskt val. Inrikesministern Emmanuel Ramazani Shadary är Kabilas favorit och enligt den internationella organisationen Human Rights Watch är risken stor för att man genom olika åtgärder försöker säkra Shadarys seger.
Oppositionens röster splittras också mellan två favoriter, Félix Tshisekedi och Martin Fayulu, vilket kan gagna Shadary. Shadary finns på EU:s sanktionslista efter att han med våld slagit ner protester mot Kabilas beslut att genomdriva lagändringar som möjliggjorde den förlängda presidentperioden. Kort före valet i söndags uppgavs dock Fayulu, tidigare affärsman och tidigt en av Mobutu Sese Sekos hårdaste motståndare, få mer än 20 procent av rösterna, medan Tshisekedi kom tvåa och Shadary hamnade på tredje plats. Men marginalerna var så små att prognosen i högsta grad är osäker.
Trots den långa förberedelsen för valet förlöpte det allt annat än smidigt. Internationell hjälp erbjöds för att säkra att valet skulle kunna genomföras men Kabilas regering tackade nej. Köerna var långa, alla vallokaler kunde inte hållas öppna inom utsatt tid och det elektroniska röstandet haltade när röstmaskinerna klappade ihop. Många röstberättigade väljares namn saknades i vallängderna.
En ebolaepidemi i östra Kongo har ytterligare försvårat röstandet.
Oberoende av vem som vinner valet är utmaningarna enorma. Barndödligheten är hög och skillnaderna i tillgången till hälsovård och utkomst i olika delar av landet är stora. Enligt vissa källor lever två miljoner barn på svältgränsen och det finns paralleller med situationen i Jemen och Syrien.
Striderna i de områden som inte Kinshasa kan kontrollera kan eskalera och föra Kongo-Kinshasa in i ett nytt inbördeskrig.
Kriget 1998–2003 krävde 5,1 miljoner människors liv. Efter att oroligheterna igen brutit ut i den östra delen av landet uppges 600 000 ha flytt enbart i fjol.
Källor som The Guardian citerar, befarar att oroligheterna kommer att öka efter att valresultatet blivit klart. Mot bakgrunden av de siffror som präglar Demokratiska republiken Kongos historia hittills är oron knappast obefogad.
”Oberoende av vem som vinner valet är utmaningarna enorma. Barndödligheten är hög och skillnaderna i tillgången till hälsovård och utkomst i olika delar av landet är stora.”
YRSA GRüNE-LUOMA frilansjournalist med utrikes- och säkerhetspolitik som specialområde