Den finska tiggarens sorg
En framgångsrik läkare, en framgångsrik jurist, till och med en framgångsrik glasögonförsäljare inger oss bilden av en person med goda inkomster, ett gott leverne, kanske på en aktad adress i stan?
En framgångsrik författare däremot är en människa på väg mot sin undergång. Så påstår åtminstone Antti Nylén i sin nya bok Häviö, som är en underbart välskriven och hårresande historia om en konstnär i dagens Finland. Konstnären heter Nylén och hans bankkonto visar oftast upp ett tvåsiffrigt belopp, ibland tresiffrigt men då är centen medräknade.
Nylén kallar sig framgångsrik och har rätt i det. Han är antagligen landets kändaste essäist sedan den mycket uppmärksammade debuten 2007 Vihan ja rakkauden esseet, och också en erkänd och prisad översättare från franskan.
Han är värd all uppmärksamhet, det är länge sen jag läst en så inspirerande och bitterhumoristisk text, varje metafor känns som en pärla av fyndighet, som att köras omkring i en lyxmercedes med en tiggare vid ratten.
Det är just tiggare Nylén anser sig på riktigt vara. Han skriver visserligen, och hans medmänniskor tror att han är författare, men tiggare är den rätta benämningen. Tiggeribreven skrivs sällan, men med bävan för de ger långtifrån alltid resultat. Och när de gör det gäller det att hålla hårt i pengarna så de räcker tills nästa brev får skrivas. Det gör de ändå aldrig, för Nylén är en hederlig man som allra först betalar de skulder han hunnit samla på sig, typ elräkningar och försäkringar.
Ett vanligare ord för den här verksamheten är stipendieansökan, vilken görs årligen, vartannat eller vart tredje år beroende på det förra stipendiets varaktighet. Till bilden hör att Nylén är familjefar med två barn.
Framgångsrik författare kallar han sig – med sarkasm i rösten. Utöver stipendierna har han fått tre litterära pris, uppträtt många gånger i radio och tv, skrivit krönikor i Helsingin Sanomat och fått samtala med Matti Klinge under ett besök på franska ambassaden. Det är medlen med vilka man lockar unga kvinnor och män in på fördärvets bana – som ung tror man nämligen att man kan försörja sig hela resten av livet på Kalevi Jänttis litteraturpris på 10 000 euro.
Nylén inser att det finns folk som kanske tror att han bara är lat. Själv litar jag på honom när han säger att han arbetar hela tiden, att allt han gör är arbetar, utom när han är med barnen. Problemet är att hans arbete är så uselt betalt. Lönen för en välskriven bok överstiger bara i undantagsfall en euro i timmen.
I sitt förtvivlade slutord undrar han varför det är så illa, och om man inte kunde göra det lite bättre? (Jag håller med honom om att ett samhälle utan kultur inte är värt att leva i.) Han föreslår en månadslön på 2200 euro, det är ingen skyhög summa utan en vanlig låglönelön.
Men varifrån ta pengarna? Hur ska vi ha råd? Nyléns förslag är enkelt och talande: Låt oss ta pengarna från samma kärl ur vilket vi betalar poliserna, lärarna och ämbetsverkens vaktmästare.
”Han är värd all uppmärksamhet, det är länge sen jag läst en så inspirerande och bitterhumoristisk text, varje metafor känns som en pärla av fyndighet, som att köras omkring i en lyxmercedes med en tiggare vid ratten.”
TAPANI RITAMäKI
är förläggare.