Den gamle och tavlan
Okänd mästare kan inte mäta sig med Klaus Härös bästa filmer. Mer tempo och temperatur hade varit att önska, varför inte också en thrillerväxel.
DRAMA
Okänd mästare
Regi: Klaus Härö. Manus: Anna Heinämaa. Foto: Tuomo Hurti. I rollerna: Heikki Nousiainen, Pirjo Lonka, Amos Brotherus, Stefan Sauk, Jakob Öhrman.
Klaus Härö är en regissör som alltid gått sina egna vägar och blankt struntar i modeflugor.
Detsamma gäller för hans bildberättande, mera klassiskt än nyskapande. Eller vad säga om filmer som Den bästa av mödrar, Post till pastor Jakob och Fäktaren, den sistnämnda Härös internationellt mest uppmärksammade film.
I Okänd mästare (Tuntematon mestari), skriven av Anna Heinämaa (Fäktaren), tar Borgåauteuren Härö sig an en åldersstigen konsthandlare. Det handlar om Olavi Launio (Heikki Nousiainen) som efter ett helt liv inom konstbranschen (och som stamkund på Ekbergs café) nu ser slutet närma sig.
De klassiska motiven intresserar inte längre och affärerna går dåligt, har gjort det länge. Till saken hör att konstbranschen på sistone gått från det analoga till det digitala. Och se här en gammal hund som inte har för avsikt att lära sig sitta. Nej, ett sista klipp och det får räcka.
Förlorad familj
Men ifall det råder stiltje på konstfronten går det om möjligt ännu sämre på det privata planet. Dot- tern Lea (Pirjo Lonka) har för länge sedan fått nog av farsgubbens griller. Talande är att när hon försöker fixa en praoplats för sonsonen Otto (Amos Brotherus) är det inledningsvis kalla handen.
Ändå är det Otto och hans tekniska färdigheter som blir vägledande när Olavi av en slump tycker sig ha kommit över en dyrgrip av ryska mästaren Ilja Repin!? Orsak nog att bjuda in Jakob Öhrmans hala auktionsförrättare och Stefan Sauks svenska konstsamlare, men med detta inte sagt att Okänd mästare skulle handla blott om konst och cash.
Minst lika centralt är det här med familjeband och försoning, det tekniska kunnandet inte att förglömma. Där Amos Brotherus bångstyriga yngling lär sig att bläddra i dammiga kataloger, hoppar morfar Olavi på e-posttåget. Och så vidare.
Filmisk höstvisa
Hur som helst berättar Klaus Härö med sedvanlig integritet, utan att våldföra sig på det dramatiska källmaterialet. Fram växer ett i högsta grad mänskligt, för att inte säga medmänskligt, drama som även på det visuella planet går i vemodets och melankolins tecken.
Det är nästan så man får lust att tala om en filmisk höstvisa, iscensatt till ackompanjemang av Matti Byes finstämda musikmatta. Respektingivande är också skådespelararbetet, i synnerhet som Heikki Nousiainens grånade gnällspik säljer sig dyrt, utan att smöra till det.
Trots allt detta kan Okänd mästare inte mäta sig med Härös bästa filmer. Faktiskt finns det stunder när man skulle önska sig lite mera tempo och temperatur, varför inte i kombination med en thrillerväxel.
Vuxet och moget, visst, men också något sparsamt, på gränsen till för sobert.
Det är nästan så man får lust att tala om en filmisk höstvisa, iscensatt till ackompanjemang av Matti Byes finstämda musikmatta. Respektingivande är också skådespelararbetet, i synnerhet som Heikki Nousiainens grånade gnällspik säljer sig dyrt, utan att smöra till det.