Grrrlpower när flicka möter lejon
Mia och det vita lejonet har en både irriterande och uppfriskande klumpighet som gör att filmen avviker från den amerikanska standard som den försöker leva upp till. För målgruppen familjer med djurälskande barn kring tio år är den värd tre stjärnor (för alla andra färre).
FAMILJEÄVENTYR
Mia och det vita lejonet
Regi: Gilles de Maistre. Manus: Prune de Maistre & William Davies. I rollerna: Daniah de Villiers, Mélanie Laurent, Langley Kirkwood m.fl.
Elvaåriga Mia (Daniah de Villiers) var inte alls med på att flytta från London till Sydafrika, där hennes föräldrar har en ranch där de föder upp lejon. Som en tvättäkta tonåring bråkar hon i skolan, klagar på att allting är tråkigt och längtar tillbaka till sina kompisar. Men hennes buffliga pappa John Owen (Langley Kirkwood) har ärvt ranchen och driver den tillsammans med sin ”franska prinsessa” som han kallar sin fru Alice (Mélanie Laurent). Hennes äldre bror Mick (Ryan Mac Lennan) är mildare och djurvänligare, med en egen surikat och flera andra djur. ”Champagne, barn och lejon – vi har allt”, som föräldrarna säger till varandra medan de skålar i en mycket tydlig produktplacering och tittar ut över sina vackra ägor i gyllene ljus.
Men på julafton föds hos dem en vit lejonunge, som pappan kommer in och placerar på julbordet. Den har
enorma tassar, sömniga ögon och får namnet Charlie. Den blir Mias speciella vän, beskyddare och ledsagare tillbaka till den afrikanska savannen. Den lilla lejonungen slickar hennes tårar, sover i hennes säng och leker med henne, även då han blivit en enorm bjässe. Föräldrarna varnar för att lejonet kan döda henne hur lätt som helst men Mia är inte rädd och går glatt in i hans inhägnad vilket gör att hennes föräldrar – och biobesökarna – får hjärtat i halsgropen. Men vem skulle inte vilja vara vän med ett enormt majestätiskt vitt lejon?
Haltande film …
Mia och det vita lejonet är en dubbel upplevelse. Fotot är som direkt ur en turistbroschyr eller reklamfilm. Skådespelarna spelar lite som det råkar sig, ibland över, ibland inte alls. De vitas plats i Sydafrika eller familjens
rigida könsroller problematiseras aldrig. Manuskriptet påminner mest om en tv-films, där allt stavas ut, mycket är otrovärdigt och många lösningar är lånade från andra filmer, som till exempel Wild, Dad bought a zoo och de gamla sjuttiotalsfavoriterna om lejonet Elsa som var drömmen om frihet då man såg dem på ungdomsgårdens flimrande dokumentärrullar. Jag misstänker att furst Albert av Monaco också såg Född fri och de andra Elsafilmerna då det begav sig eftersom han varit medfinansiär. Överlag har filmen det lite taffliga berättande som uppstår av många ovana kockar.
… men fint lejon
Men det är ett underbart spektakel att se ett fullvuxet lejon tillsammans med ett barn. Jag vet inte hur det är gjort – måste vara CGI men finns här också tränade lejon? Åtminstone står det i eftertexterna att inga djur har skadats. Men när Charlie lägger sig på Mias dator eller på henne själv eller när de går tillsammans ute i bushen, hon med handen på lejonets manke, ser det trovärdigt ut.
Berättelsen om en stark, nästan dödsföraktande modig flicka som vågar göra vad som helst för att rädda sitt lejon är inspirerande för målgruppen. Hur ofta förekommer en tonårsflicka på film som inte bryr sig ett dugg om smink, pojkar, väninnor, att vara duktig eller omtyckt i skolan? Utan är absolut lojal och uthållig, tror på sin egen förmåga och utmanar framför allt sin far i hans kärnvärderingar. För att vara för barn är filmen också uppfriskande upptagen av försörjning – det talas ständigt om pengarna som krävs för att driva farmen, stora glimmande köttstycken slängs till lejonen och vilddjurens vildhet betonas.
Filmen kan vara ett effektivt sätt att framföra stark kritik mot en viss form av jakt i Sydafrika, där uppfödda tama lejon släpps ut i inhägnader och skjuts av turister – enligt filmen 10 000 lejon varje år. Efter att ha sett filmen vill nog ingen åka hem och berätta för sina barn att de skjutit ett lejon.