Tror på högskola för folkdansare
Våga vara stolt över de egna traditionerna, uppmanar mångsysslaren inom dans och musik Reetta-Kaisa Iles, som efterlyser insatser för att få ut den professionella folkdansen i världen. Medan man kunnat studera folkmusik på högskolenivå ända sedan 1983 fin
Det händer inom det finländska folkdansfältet. Folkdans är en populär hobby runtom i landet och så småningom börjar även professionella aktörer aktivera sig. Den enda professionella utbildningen i Finland där man kan fokusera på folkdans är danslärarlinjen vid Uleåborgs yrkeshögskola. Ett knappt dussin dansare med folkdansbakgrund har också sökt sig till Teaterhögskolan. En av dem är Reetta-Kaisa Iles, dansande musiker och musicerande dansare som för tillfället åtnjuter ett femårigt statligt konstnärsstipendium för scenkonstnärer.
Hur tycker du folkdansbakgrunden syns i ditt sätt att närma sig dansen? – Min bakgrund ligger förstås inom den sociala dansen, pardansen. Men jag är framför allt intresserad av människan, hur hen rör sig och vilka historier hen har att berätta. Det märks till exempel genom att det är svårt för mig att bara byta ut dansare i mina verk – är dansaren en annan så förändras allt! Som koreograf handlar det alltså inte om att applicera mitt rörelsespråk på dansarna utan jag är intresserad av hur just de rör sig. Vad gäller mig själv skulle jag snarare säga att jag är proffs på att uppträda än att jag är proffsdansare.
Reetta-Kaisa Iles drömmer om att kunna bygga upp en folkdansutbildning på liknande premisser som folkmusikstudierna vid Sibelius-Akademin, där man lyckats förena djup traditionskunskap med modigt konstnärskap.
– Om rötterna är starka och intresset likaså, går traditioner knappast förlorade. Det enda sättet man kan ta kål på dem är att pressa in dem i ett fack eller stänga in dem på museum. Men tänk om folkdansfältet kunde få flera starka profiler som Kimmo Pohjonen eller Tuuletar inom folkmusiken!
En väldigt stor del av koreograferna vid Finlands teatrar har folkdansbakgrund, berättar Reetta-Kaisa Iles, som själv är en flitigt anlitad lärare då det gäller att undervisa blivande skådespelare.
Då vi uppträder lär vi ibland ut kadrilj under pausen och många människor är helt överväldigade, säger att det här vill de ha på sitt eget bröllop! Vissa har inte känt till att något sådant existerar, andra frågar om det här verkligen är deras tradition.
Uppträda och egga
Dansteater Tsuumi hör vid sidan om dansteater Rimpparemmi i Lappland till de få proffsgrupper som förenar dansare med folkdansbakgrund. Reetta-Kaisa Iles var med om att grunda Tsuumi 1999 och har tillsammans med Tuomas Juntunen fungerat som konstnärlig ledare de senaste tre åren. Den som upplevt duon Puhti i aktion vet vad hon menar då hon säger att hon är proffs på att uppträda: Iles och musikern Anne-Mari Kivimäki sjunger, spelar, dansar och agerar. På scen är de självsäkra och medryckande, och Iles berättar att vägen dit varit lång men givande.
– Folkdansen är ju en tradition med väldigt tydliga könsroller. Då vi började med Puhti funderade jag hela tiden kring de här frågorna: i och med att vi är två kvinnor saknas väl något! På sätt och vis hade jag inte befunnit mig i en sådan position tidigare. Kan man stå bredbent på ett bord och bara ta plats? Allt detta har varit väldigt befriande och njutbart.
Iles och Kivimäki samarbetar också i bandet Suistamon Sähkö, en charmig mix av folkmusik, rap, elektroniska element och kantstött Karelenromantik. Iles och Tuomas Juntunen sjunger, rappar, dansar och eggar aktivt publiken, ofta uppmuntrande till enkla danssteg. Här kan man se en klar koppling till folkdansens bakgrund som social dans.
– Jag ser väldigt mycket potential i det här konceptet. Då vi uppträder lär vi ibland ut kadrilj under pausen och många människor är helt överväldigade, säger att det här vill de ha på sitt eget bröllop! Vissa har inte känt till att något sådant existerar, andra frågar om det här verkligen är deras tradition. Och sedan är ju Karelen något som berör väldigt många.
Växelverkan är kärnan
Suistamon Sähkö har uppträtt väldigt aktivt under de senaste åren, så
småningom också i andra länder än Finland och Ryssland – samtidigt får dansen skjuts ut i världen. Jämfört med folkmusiksidan stampar proffsgrupper med folkdansen som utgångspunkt tillsvidare på stället vad gäller att presenteras utomlands. Internationell uppmärksamhet öppnar i sin tur ofta nya dörrar även i hemlandet. Vad gäller Dansens hus hoppas Reetta-Kaisa Iles på att det ska omfatta mångfacetterad och internationellt sett särpräglad danskonst, då representanter för olika dansgenrer samsas under samma tak.
I flera länder har egna traditioner blivit en exportprodukt att räkna med. Från att ha varit ett kort öppningsnummer vid Eurovisionsfinalen blev Riverdance en världssuccé – kunde finländsk folkdans lyckas med något liknande?
– Det skulle vara jättefint om vår bransch skulle synas mer, men för mig är kärnan i det hela växelverkan och publikkontakt. Det är kanske inte min grej att uppträda på jättearenor.
Och trots att vi under intervjuns lopp ständigt återkommit till att folkdansens ställning gärna skulle få förstärkas och att folkdansinspirerad professionell danskonst kunde synas mer även utomlands, påminner Iles också om att inte överdriva Finlandsbetoningen och driva någon nationalistisk agenda. De facto är det ju varje konstnärs personliga uttryck som hen för fram.
– Till syvende och sist är människan rätt lika i olika delar av världen. Jag har råkat födas just här och mina rötter är starka, men jag ser också mycket som gemensamt med folk från andra kulturer och traditioner.
– Min dröm är ändå att finländarna modigt kunde vara stolta över sina egna traditioner. Både Suistamon Sähkö och Puhti står för något crazy och originellt, som uppskattas till exempel i Tyskland. Vi är inte så tillrättalagda och salongsfähiga, och folk njuter av det. Vissa tycks ändå vara rädda för en sådan Finlandsbild, och för vad folk ska tycka. Är vi verkligen en så ung stat att allt vi visar upp bör vara slipat och kultiverat? Mänsklighet är ju inte något finslipat och fullkomligt. I folkmusiken och folkdansen finns en viss djurisk kraft, en arkaisk energi som ger människor styrka.