Brott lönar sig om de är tillräckligt små finns det ingen risk för att förövaren blir fast. Så kunde man komprimera den situation vi har hamnat i.

Polisen påtvingas en demoralisering. Resurserna är nu så knappa att många mindre brott inte ens utreds.

Helsingin Sanomat berättade under mellandagarna om hur polisinrättningen i Östra Nyland redan i flera år har följt direktiv om att inget krut ska sättas på utredningen av vissa mindre allvarliga brott.

På nyårsafton tog Helsingfors polischef, poliskommendör Tomi Vuori, bladet från munnen och redogjorde i en blogg för hur illa det är ställt också i Helsingfors. Läget är i princip detsamma som i östra Nyland. Polisinrättningen har tillsammans med Helsingfors åklagarämbete kommit överens om ett tillvägagångssätt där de fall som utreds begränsas i ett tidigt skede. Det gäller att prioritera då poliserna inte räcker till.

Finlands polisstyrka är i såväl ett nordiskt som europeiskt perspektiv liten. Enligt Eurostat är det i hela EU bara Ungern som har färre poliser per invånare än Finland. Under det här decenniet har poliskåren minskat med närmare tio procent.

Brott lönar sig – om de är tillräckligt små finns det ingen risk för att förövaren blir fast. Så kunde man komprimera den situation vi har hamnat i. Polisens resurser räcker inte till för att reda ut alla brott som begås och då tvingas de prioritera och helt enkelt strunta i att ens försöka utreda mindre brott.

Konsekvenserna av detta vet vi ännu inte, men åtminstone är situationen demoraliserande. I Finland är vi vana vid att den som begår ett brott ska löpa stor risk att bli fast för det och få ett straff som står i rimlig proportion till brottet. Att polisen nu tvingas avslöja att till exempel en del anmälda stölder eller skadegörelser lämnas helt åt sitt öde skakar om vårt samhälle och vår tro på lag och ordning.

Vår rättsuppfattning rubbas. Vi är inne i en farlig utveckling om brottsbenägna indirekt uppmuntras att begå brott för att riskerna minskar att åka fast och de som utsätts för brott inte ens anmäler dem på grund av att de antar att polisen ändå inte hinner utreda fallet. Det kan med tiden ge en förvrängd bild av verkligheten. Det kan också leda till att folk tar lagen i egna händer.

En laglig möjlighet till att inte utreda ett brott ges i förundersökningslagen. Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren besluta att förundersökningen ska läggas ned om kostnaderna för en fortsatt undersökning skulle stå i klart missförhållande till arten av det ärende som utreds.

Men har tanken i lagstiftningen varit att förundersökningslagens paragraf 10 ska tillämpas i den omfattning man nu ser ut att tvingas göra, på grund av polisens resursbrist? Knappast.

Inrikesminister Kai Mykkänen (Saml) har reagerat på läget och bett om en utredning om brottsutredningen i landet redan inom januari. Han vill veta var utredningströskeln ligger på olika håll i landet, hur den har förändrats under de senaste åren och vad man kunde göra för att förbättra situationen.

Det är bra, men några snabba åtgärder finns knappast som kunde råda bot på det allvarliga läget.

Fler poliser kan inte anställas just nu eftersom alla utbildade poliser i praktiken redan är i jobb. Men om några år kan situationen förbättras eftersom den sittande regeringen har ökat antalet utbildningsplatser i polisskolan och nya poliser utexamineras så småningom. Det kräver givetvis att anslagen för polisen höjs så att de nyutbildade kan få nya tjänster och inte endast fylla på nuvarande tjänster som blir lediga.

Oberoende av lösningarna krävs politiska beslut och prioriteringar. Vi vill ha ett tryggt och rättvist samhälle där antalet brott minimeras men samtidigt även leder till påföljder. Men det är en utopi att vi kunde få så många poliser att vartenda brott kan utredas.

Det preventiva jobbet är det viktigaste, det vill säga att förhindra att brott över huvud taget sker. Det är ett ännu långsiktigare jobb än att få mer resurser för polisen, men skulle i slutändan och i de bästa av världar förstås minska på behovet av poliser.