Rymdhus blev 70-talsmuseum
Matti Suuronens glasfiberhus var en modefluga i skarven mellan 1960- och 1970-talen. Tefatet Futuro är i dag mest känt. Betydligt ovanligare är Venturo som bara överlevt i ett tiotal exemplar. Pertti Ilmonen i Vanda har räddat ett av dem och byggt om det till ett privat 1970-talsmuseum. Ett annat renoveras just nu i Landskrona i södra Sverige. När det är klart i februari står en sydeuropeisk köpare och väntar på det.
Arkitekten Matti Suuronens futuristiska plasthus från 1960- och 70-talen upphör aldrig att fascinera designintresserade runtom i världen. Många av husen är redan i dåligt skick. Just nu restaureras ett av de få kvarvarande Venturohusen i sydsvenska Landskrona.
I fyra månader har båtbyggaren Fredrik Lundahl tillbringat all sin arbetstid i en lagerbyggnad tillsammans med något som ser ut som en gigantisk ostkupa. Han jobbar med att rädda ett stycke finländsk designhistoria, ett Venturohus. Sannolikt är detta hus nummer 17 av totalt 19 som tillverkades av företaget Polykem i början av 1970-talet. I dag finns bara ett tiotal av dem kvar.
Det har varit ett hårt arbete för Fredrik Lundahl, huset var i akut behov av restaurering när det kom till honom.
– Man kan se det lite grand som en segelbåt i plast som råkat ut för en storm och legat och hackat på ett rev, säger han.
Ufo-inspirerat
Arkitekten Matti Suuronens plasthus har en speciell plats i designoch arkitekturhistorien. De föddes i skarven mellan 60- och 70-tal och speglar en tidsanda fylld av framtidstro. Människan tog sina första steg på månen och allt tycktes plötsligt vara möjligt.
Många såg framför sig en morgondag med obegränsade resurser och allt mera fritid. Vad kunde då vara mera nödvändigt än en ufo-liknande, underhållsfri och lätt transporterbar fritidsstuga av plast? Matti Suuronens första verk var just ett sådant hus. Det döptes till Futuro och väckte omedelbart uppståndelse världen över.
Futuro fick senare sällskap av Casa Finlandia-serien, ytterligare tre Suuronen-ritade plasthus av vilka det ostkupeliknande Venturo lämnat tydligast avtryck. Det var tänkt som en ”folkstuga” för den nya tiden och konstruerad så att ett oändligt antal hus skulle kunna fogas ihop som legoklossar.
– Futuro är kanske stilmässigt lite mera lekfull, men Venturo är intressant eftersom det finns såpass få byggnader kvar, säger Fredrik Lundahl.
Av världens kvarvarande Venturohus i original, tillverkade av Polykem i Vanda och Strömfors, finns ett på skånska Kivik Art Center. Ett annat har använts i en konstinstallation av den norske konstnären Lars Ramberg. Ytterligare några finns utspridda på olika platser, inte minst här i Finland. Venturohuset som restaureras hos Fredrik Lundahl beställdes tillsammans med två andra hus av bensinbolaget BP i Sverige. 1973 kom Venturo nummer 17 på plats som bensinmack i Räppe utanför Växjö, kort efter att Wessels
Futuro är kanske stilmässigt lite mera lekfull, men Venturo är intressant eftersom det finns såpass få byggnader kvar. Fredrik Lundahl
stormarknad invigdes där. Huset blev kvar på platsen fram till slutet på 70-talet då det flyttades. För några år sedan återfann en Matti Suuronen-entusiast och tidigare kundkontakt till Fredrik Lundahl huset bakom en lada i Småland, där det hade använts som gästhus.
– De ursprungliga glasfasaderna var borta och man hade satt dit röda plywoodpaneler i stället. Skicket var verkligen uselt.
Entusiasten köpte huset med intentionen att restaurera och placera det på någon vacker skärgårdsö. Men så blev det aldrig. I stället hyrde han plats åt det i Fredrik Lundahls lagerbyggnad där det blev stående i flera år. När han sedan hamnade på obestånd tog Fredrik Lundahl över Venturohuset.
Det tog ytterligare ett par år, men sedan bestämde sig Fredrik Lundahl för att göra något av huset. Trots allt passade restaurering av ett plasthus, inte helt olikt ett båtskrov, väl in i hans verksamhet. Sedan tolv år tillbaka driver han tillsammans med sambon och möbelsnickaren Ammi Chambert den kreativa verkstaden Röda möllan utanför Landskrona. Förutom båt- och möbelsnickerier sysslar de med bland annat inredningsarbeten, prototyper och tillverkning av specialdetaljer till olika byggen.
– För drygt två år sedan hade vi en bekant (arkitekturskribenten Leo Gullbring, red:s anm.) som plockade ihop en broschyr och en hemsida om det här huset. Avsikten var att hitta en beställare till en restaurerad byggnad.
Inledningsvis var det svårt att hitta någon intresserad, men i september 2017 hörde en person från Sydeuropa av sig. Han ville köpa det och därmed kunde Fredrik Lundahl börja jobba med restaureringen.
Han började med att riva ut allt innehåll i byggnadens skaldelar, som golv och invändiga väggar.
– Det fanns ju en del kvar från tiden som bensinmack med nyansfält i BP:s färg. Men det fanns knappt något kvar som gick att rädda.
Venturohuset konstruerades ursprungligen i två större och fyra mindre skaldelar i glasfiberplast för att lätt kunna transporteras och monteras på plats. Dessa skaldelar monterade Fredrik Lundahl isär. Han tog också isär skaldelarna i sina minsta beståndsdelar.
– Man såg en hel del fysisk åverkan på delarna efter alla flyttar. Gaffeltruckar som kört rakt in i sidan, undermåliga reparationer och så vidare.
Delarna återställdes så långt det var möjligt, men i vissa fall fick han tillverka nya detaljer.
Om sanningen ska fram hade Venturohusens konstruktion många brister redan från början. Han bestämde sig tidigt för att inte försöka återskapa allt i original utan i stället bygga upp ett funktionellt hus. Till exempel var golvbjälklaget uppbyggt på en trästomme klädd i plywood. Eftersom husen oftast placerades bara ett par decimeter ovanför marken ledde det till att träet snabbt började ruttna. För att undvika att det skulle hända igen ersatte han allt trä i hela byggnaden med icke-organiskt material.
– Då finns det inget kvar som kan ruttna eller suga i sig fukt.
Även om han hade velat återskapa allt i detalj så hade det knappast varit möjligt. Han hade inga originalritningar och det finns inte något referenshus kvar i helt oförändrat skick.
– Man får försöka lösa problemen med logiska resonemang och genom att snacka med så många människor som möjligt som har haft med de här husen att göra.
I februari när de nya glasfasaderna anländer ska allt monteras isär igen och transportras till köparen i Sydeuropa, en person med stor passion för Matti Suuronens verk. Venturo nummer 17 är då räddat till eftervärlden.
– Det känns bra att köparen är en person som vill förvalta det kulturarv som detta faktiskt är. Hellre det än att någon lokal bilhandlare köper huset som en kul grej.